Amnesty International är en global rörelse där mer än 7 miljoner människor i världen agerar för att mänskliga rättigheter ska gälla alla, alltid.

Förhandlingsbloggen: Frank Johansson, Verksamhetsledare för finska sektionen av Amnesty bloggar från FN-förhandlingarna om ett nytt vapenhandelsavtal i New York
 

2013-03-29

Det blidde inget avtal ikväll

Tre stater Iran, Nordkorea och Syrien blockerade i kväll godkännandet av ett vapenhandelsavtal i New York. Genast efter att det här blev klart talade Kenya för 12 stater, däribland Finland och Norge och glädjande också USA, och meddelade att de lägger fram ett förslag om att avtalet omedelbart förs till FN:s generalförsamling för godkännande efter omröstning. I generalförsamlingen behövs 2/3 majoritet och ärendet finns på agendan tisdagen den 2 april

Jag borde kanske inte ha firat i förväg tidigare i dag, men egentligen ångrar jag inget. För att citera Storbritanniens ambassadör i kväll: ”Det här är inte ett misslyckande, vi bara flyttar framgången framåt”.

Mötet i kväll började med litet organisatoriskt kaos. Det fanns fyra gånger mer personer i rummet och FN:s säkerhets- och brandchefer valde att tömma rummet. Sedan fick bara några diplomater från varje land komma in tillbaka och vi andra skyfflades till ett angränsande rum, där vi fick följa med slutprocessen via videolänk.

Redan efter de tre första talen blev det klart att det här blir jobbigt. Iran, Syrien och Nordkorea talade emot. Ordförande valde att avbryta mötet för vidare förhandlingar. Efter en ganska lång paus kom alla tillbaka och de tre upprepade sitt ”kristallklara” motstånd till att godkänna avtalet med konsensus.

Som Amnestys utlåtande i kväll lyfter fram, är dessa tre länder redan under olika internationella sanktioner, däribland vapenembargon. Alla tre har använt vapen för att förtrycka sina egna medborgare. Det är just detta som vapenhandelsavtalet skall sätta stopp för.

Medan jag skriver det här sitter diplomaterna ännu i rummet invid och beklagar det skedda och ger sitt stöd till Kenyas förslag. Det gjorde förresten Sverige alldeles just. Många vill att avtalet skall godkännas redan på tisdag.

Mina kolleger står utanför och pratar med journalister och andra förbereder en liten fest på vårt kontor för vapenhandelsavtalet, som kommer att godkännas snart. Eftersom de flesta av oss skall åka hem i morgon så firar vi alltså i förväg igen, fast det inte är så klokt...


2013-03-28

Min magiska minut i New York

New York, New York. Vad härligt här är när solen skiner och vi om några timmar har ett internationellt avtal om vapenhandel ATT. Snart kommer jag att svänga runt hörnet från Lexington Avenue och vandra ner för 38th street. Vid D’Agostinos snabbköp, där vi inhandlar vår frukt och annat smått till rummet, är det 3rd Avenue som gäller ända upp till 42nd. En snabb titt upp på Chrysler Building, stans absolut finaste skyskrapa, och så vidare mot Amnestys kontor på 44th strax mittemot FN.

Där samlas vi för att för sista gången tåga in i världsorganisationens högkvarter för att lyssna på de sista talen och så det helt otroliga beslutet: Världen har enhälligt beslutat om ett avtal, som i alla fall förbjuder vapenexport till länder, där man vet att det sker krigsförbrytelser eller brott mot mänsklighen. Avtalet säger också, att vapen inte får exporteras, om det finns en överskuggande risk för att vapnen används för allvarliga människorättskränkningar. Avtalet innehåller alltså den gyllene regel, som Amnesty arbetat för i snart 20 år.

I går var det en helt magisk dag inne i FN. Mötesrummet var proppfullt och spänningen var påtagbar. Hittade plats endast alldeles längst bak. Medan vi väntade på ordföranden kom Sveriges ambassadör Paul Beijer och berättade att han har sett delar av texten och att de är bra. Japans delegat Tomoaki Ishigaki kommer och tackar för allt vårt nyttiga arbete. Jag frågar om vi har orsak att tacka honom. Han ler och säger, att det tror han nog. Finlands vapenexpert Pia Hillo säger att hon är så, så, så nervös. Vi slår en High Five och sätter oss att vänta. Så kommer ordföranden.

Han meddelar att den här texten skall antingen godkännas eller förkastas. Inga ändringar görs mera. Och så delas det ut. Efter 12 års personligt engagemang, efter internationella möten i Cambridge, i Helsingfors (i några år i början av 2000-talet var det hemma hos oss, som de gällde, Finland drog tåget och medborgarrörelserna samlades här för planeringsmöten med de finländska diplomaterna), i Bryssel, i Nairobi, i London och förstås här i New York. Efter otaliga lobbymöten, hundratals brev och massvis med evenemang, så står jag med avtalet i min hand. Hur konstigt det än kan låta så hade jag aldrig föreställt mig just den här stunden. Jag står där i kanske en minut. Det känns helt overkligt.

Jag öppnar pappret, tittar på paragraferna 6 och 7 och så lägger jag det i väskan och går över till Amnestys kontor för en överenskommen analys. Där sitter vi fem sex stycken, läser tyst igenom hela texten. När jag tittar upp ser jag bara leenden. Det här är bra. Det här är riktigt bra. Vi plockar fram de centrala budskapen, det bästa och det som är bra, men inte helt 100 procent. Några riktigt stora besvikelser finns inte.

Finlands TV ringer, de vill göra en intervju och frågar on jag kan komma ner på gatan framför flaggorna utanför FN-skrapan. När jag är tillbaka på kontoret har hela delegationen samlats för att gå igenom våra budskap. Och oj vad jag saknade Maja Åberg från den svenska sektionen just då.

Gyllene regeln är alltså där, tillräckligt många vapen och framförallt också ammunition och delar finns med i prövningen, alla stater måste ha ett system för exportöversyn och måste rapportera, avtalets uppföljningsprocesser är bra. Vilken seger. Förstås kunde avtalet ha varit ännu striktare och ännu mer omfattande, men då hade vi nog inte fått konsensus. Även om de mänskliga rättigheterna inte finns med i de absoluta förbuden, betydde vårt lobbyarbete på slutrakan, som ledde till att delegation efter delegation tog upp våra krav, att ingen kunde stryka den starka texten i prövningsparagrafen. De facto stärktes den. Vi strävade efter stjärnor otroligt långt borta, men kom faktiskt fram till månen. Och månen är inte fy skam.

Vaktmästaren (en dubbelgångare till Rowan Atkinson alltså Mr Bean) på Church Centre, där vårt kontor finns, säger att det är så roligt att se alla Amnesty människor le, uppenbarligen har vi hittills varit gravallvarliga.

Hela kampanjen för att få till stånd ett ATT har visat Amnestys styrka: vi har tuffa experter, akltiva medlemmar överallt i världen och ett välfungerande lobby- och kommunikationssystem. Och vi har fortsatt och fortsatt att skuffa det här år efter år. Alla som varit med i kampanjen skall känna sig stolta. Jag brukar säga att människorättsarbetet sällan ger snabbvinster. Det gäller att stå i. Men historiskt sett har det här gått snabbt.

Nu är det ju klart att man aldrig skall ropa hej före man är över bäcken, men vi har tillförlitlig information att ingen stormakt kommer att blockera avtalet i dag. Och om det mot förmodan går så att någon slår på bromsen, så röstas avtalet utan tvivel igenom på tisdag i generalförsamlingen. Den förseningen förstör inte min magiska minut i salen, när jag fick avtalet i min hand.

 


2013-03-26
 


2013-03-25

Det är nu det gäller

Jag sitter och skriver det här över en morgongröt i caféet på FN. Klockan är strax nio måndag morgon New York tid. Norska delegationen sitter i möte en bit i från mig, (och jag håller ett öga på dem, om jag kanske kunde avbryta).

Sverige, Danmark och Finland sitter på EU-ambassaden och förhandlar om gemensamma prioriteringar. Om cirka en kvart börjar diplomaterna strömma in och då är det jobb, jobb, jobb. Vi har precis avslutat vårt morgonmöte på Amnestys kontor och har vårt program för dagen klart för oss. Vi har cirka 48 timmar att ännu få till stånd de förbättringar, som vi vill se i texten.

På fredag kväll gav mötesordföranden sin första riktiga text med nya förslag. Den innehåller många bra saker, till exempel om ammunition och om krigsförbytelser och brott mot mänsklighen, men saknar fortfarande sådant, som vi vill ha med för att stärka avtalet. Vi vet att våra krav är hårda, och det kommer att bli svårt, men ingen ger upp. Vi vill att vapenhandelsavtalet skall bli det bästa möjliga.

Under veckoslutet har vi bett Finland och Sverige föra fram vissa frågor, vi har puffat Spanien, Tyskland och Storbritannien, Uruguay, Kenya och Mexico. Det har varit sms-meddelanden, e-post och också personliga möten. Våra strateger har jobbat hela söndagen, med ett lobbypapper, som vi har distribuerat och som vi nu vill tala igenom med diplomaterna. Vi jobbar alltså hårt. Alla var vi tvungna att dra ner på det vi hade planerat göra utanför mötet, men ibland måste man bara iväg, tömma skallen och göra något annat. jag lyckades se New York Knicks basketmatch på Madison Square Garden på lördag kväll och palmsöndagens morgon satt jag och svängde på enbaptistgudstjänst i Harlem.

Nu hoppas vi förstås att diplomaterna i sina egna möten kommit fram till bra taktiska drag för att föra fram våra frågor. De nordiska länderna säger nästan alltid att de stöder oss, men det gäller att också få dem att agera i salen, säga ut högt vad de tycker, föra fram konkreta textförslag och lobba sina kolleger. Jag skall strax rusa ner för att försöka haffa dem, sedan sätta mig längst bak i salen och lyssna noggrant på vad de säger. Är Säger de inget, kommer diplomaterna att få en e-post av mej, med uppmaning om att öppna munnen. Gör de något bra får de ett tack, kanske med en smiley bifogad.

Jag hoppas hinna skriva igen så fort som möjligt, men just nu måste jag prioritera lobby-arbetet. Det är nu det gäller.


2013-03-21
 


2013-03-20

Bra start på ATT-mötet i New York

Att vara lobbyist, med ansvar för de nordiska länderna på ett internationellt lobbymöte är inte fy skam. Våra länders diplomater är öppna för diskussion och nu när det gäller det internationella avtalet om vapenhandel ATT, dessutom lika intresserade av att få det till stånd, som vi i Amnesty.

Under de två första dagarna har Norden varit väl framme. Norge jobbar hårt utanför maktblocken med mycket ambitiösa förslag, Sverige profilerar sig genom ambassadör Paul Beijers kloka ord och roll som facilitator för ordföranden vad gäller avtalets omfattning, både vilka vapen skall vara med och vilka sorters transaktioner. Finland har synats tack vare utrikesminister Erkki Tuomiojas framträdande roll i avtalets tillkomst och genom sin närvaro, som hyllad hjälte på NGO-receptionen tillsammans med skådespelaren Djimon Hounsou, känd från Blood Diamond filmen, den första kvällen. Jag är mäkta stolt över en utrikesminister, som sportar både fredsmärket och Control Arms pins på sin kavaj i alla möten med kolleger. Island för kanske mer än något annat land fram hur viktigt det är att våld mot kvinnor finns med som ett starkt kriterium i avtalet.

Sverige, Danmark och Finland har alla ordnat sidomöten med massa publik. Sverige tillsammans med forskningsinstitutet SIPRI, som visar ny intressant statistik på vapenexport, Danmark om transportregler, som en aspekt av ATT och Finland tillsammans med Storbritannien (bägge är med i gruppen av sju länder, som förde in ATT på FN:s agenda för sex år sedan) om hurudan push som ännu krävs för att mötet skall sluta framgångsrikt.

Själva mötet har börjat i ganska rasande fart. Redan efter två dagar har nästan alla substantiella frågor varit uppe. Nu pratas det inte längre strunt, nu jobbar alla hårt för att vi skall lyckas nå enighet före påsk. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon påskyndade i går diplomaterna. Gör ert bästa sade han, världen väntar på det här avtalet. Det, som han inte sade är att också FN väntar på avtalet. Världsorganisationen har inte på länge haft något att fira och ett starkt vapenhandelsavtal skulle höja organisationens rykte.

Amnesty publicerade i dag en viktig rapport om hu vapen bidragit till omfattande människorättskränkningar i Elfenbenskusten och vårt budskap syns också i New York Times.

Att det regnat och snöat och att gatorna varit så våta att jag saknat ett par rejäla galoscher spelar mindre roll. Amnestys delegation hinner just nu inte njuta av Stora Äpplets sevärdheter, vi jobbar så gått vi kan (här på vårt planeringsmöte på söndagen) för att se till att tio års kampanj leder till resultat. Vapenhandelsavtalets tid har kommit, men vi måste ännu hjälpa till en bit. 

 


Maja Åberg, Lobbysamordnare på Amnesty Sverige skrev under juni och juli 2012 om FN-förhandlingarna om ett nytt vapenhandelsavtal i New York. 

2012-07-27

"World powers delay landmark arms trade deal"

Det här rubriken på Amnestys pressmeddelande som gick ut för en stund sedan. Ganska talande- så ni kan säkert gissa vad som hände. Det som nyss var så nära upplöstes som i dimma. Det bidde en tumme. Den här gången. Men det blir fler ronder i den här matchen.


När det blev uppenbart att de tre stora länderna i FN:s säkerhetsråd inte skulle spela boll gick luften ur förhandlingarna. Mycket av frustrationen riktades mot USA och det fanns en allmän irritation och känsla av att NRA hade vunnit den här gången. Speciellt som USA tidigare hade gett signaler om att man faktiskt kunde tänka sig det här avtalet. I slutändan kom det att handla om presidentvalet och det var bara att inse att vapenlobbyn lyckats med att göra detta till en inrikesfråga. 

Den allmänna känslan var att Kina och Ryssland hade gått på USA:s linje om de varit positiva. De få länderna som fortfarande var negativa som t.ex. Iran, Syrien, Kuba, Nordkorea var det liksom ingen som tog på allvar ändå... Det som var speciellt med de här förhandlingarna var att avtalet skulle antas med konsensus- något som lämpligt nog kan tolkas lite varierande i FN-sammanhang. Gissningen var att avtalet skulle kunna antas genom att de negativa länderna lät bli att blockera men nu gick det alltså inte ens så långt. Istället går förslaget på avtal nu vidare till FN:s generalförsamling där det förhoppningsvis kan röstas igenom istället.

Så vi tar nya tag, FN:s generalförsamlings höstsession är bara några veckor bort och nu har vi ett stort antal länder som är djupt engagerade i arbetet med att få ett bra starkt avtal som faktiskt kommer att göra skillnad i verkligheten. 90 länder gjorde ett uttalande på slutet som stöd för avtalet. Flera länder tackade oss NGO:s för den hjälp vi bistått med. Jag såg t.o.m. en av delegaterna gråta av besvikelse när ordförande Moritan avslutade förhandlingarna. Trots att jag personligen är djupt besviken har jag inte tappat hoppet. Brian Wood som ledde Amnestys delegation höl ett litet tal när vi alla samlats efter att förhandlingarna avslutats. Han sade att för att arbeta med mänskliga rättigheter måste man vara både"a natural born optimist" och väldigt envis.

It ain't over 'til the fat lady sings som de säger i det här landet. We'll be back!


2012-07-27

Midnatt råder...

Klockan är 23.40 och vi sitter i förhandlingsrummet. Det är torsdag kväll och imorgon skall avtalet vara klart. Det kom ytterligare ett utkast idag vid fyratiden och nu sitter alla och kommenterar på det det förslaget. Även vi NGO:s är tillåtna att vara inne i rummet, trots att det är kvällssession. Förslaget som just lagts är definitivt det bästa hittills men det fattas fortfarande några viktiga saker tycker vi. T.ex. skulle skrivningarna kring ammunition kunna vara mycket starkare och vi tycker fortfarande att man skall använda ordet "transfer" istället för bara "international trade" som inte täcker lika många överföringar. Dessutom finns det stater i rummet som fortfarande försöker stjälpa avtalet.

Förhandlingar pågår.

Jag och många med mig är också extremt upprörda på Vatikanen som har en stor delegation på plats och i fyra veckor nu har ägnat sina jättelånga inlägg åt en enda sak- att få bort alla referenser till termen "gender based violence" (GBV). Det handlar såklart om att de inte vill ha med något  som stöder reproduktiva och sexuella rättigheter, hbt-rättigheter och annat som de inte gillar. Över 60 länder har gjort uttalanden och stött att ha med termen men Vatikanen låtsas inte om det utan sade just att nästan ingen stöder det. Ren lögn helt enkelt. Som vanligt har Vatikanen stöd av Iran och några andra länder som är skeptiskt insttällda till kvinnors rättigheter. Det har just tillsatts en arbetsgrupp som skall lösa frågan om på vilket sätt GBV skall inkluderas i avtalet, ledd av den finska ambassadören. Jag håller alla tummar och tår att hon lyckas få ihop en bra text och att man inte låter Vatikanen bestämma över en så viktig fråga- de är ju inte ens ett land för sjutton! Många av de andra kristna organisationerna på plats tycker också att det är jobbigt att även deras arbete för fred och konflikthanteringsfrågor överskuggas av Vatikanens korståg gällande denna enda fråga. Nåja, inom 24 timmar kommer vi förhoppningsvis att veta hur det går.


2012-07-25

Slutna förhandlingar

Idag har det varit stängda förhandlingar hela dagen. Vi vet fortfarande inte om avtalstexten har förbättras på de viktiga punkterna. Ländernas delegater jobbade till två igår natt och sitter antagligen och förhandlar nu också. I morse ordade vi organisationer en manifestation på Dag Hammarskjöld Plaza framför FN-byggnaden. Vi ställde upp en massa "gravstenar" för att illustrera antalet människor som dör på grund av väpnat våld varje dag. Här är jag, Christoffer Burnett-Cargill från Svenska Freds och Eva Palmqvist från Svenska Kyrkan på plats framför den fiktiva kyrkogården. Mer imorgon. Håll tummarna.


2012-07-24

Bara tre dagar kvar

Idag dallrar hettan mellan skyskraporna igen. Det är 34 grader varmt ute och med den höga luftfuktigheten känns det som 40. Inne i vårt fönsterlösa luftkonditionerade mötesrum i FN-byggnaden dallrade luften snarare av spänning, förväntan och frustration. Idag på förmiddagen presenterade nämligen ordförande Moritan (som leder förhandlingarna) sitt förslag på vapenhandelsavtalet. Alla länderna stack genast iväg på långlunch för att läsa det 12-sidor långa dokumentet. Vi lyckades få tag på en kopia och gick över gatan till Amnestys FN-kontor. Medan vår policygrupp gick igenom förslaget hann vi andra gå iväg till delin på hörnet och hämta mat från salladsbaren- härlig omväxling till de dyra och ganska torra FN-mackorna vi levt på de senaste dagarna.

Här står Sergej från Ryssland, Seungho från Sydkorea, Irma från Mexiko och Katharina från Tyskland utanför FN och väntar på att diplomaterna skall komma ut från sitt möte Vi kände oss som ett gäng stalkers..

Utkastet på avtal är naturligtvis inte alls så starkt som det vi vill ha men det är något att bygga vidare på i alla fall. De flesta länder som uttalade sig på eftermiddagssession efter att ha läst igenom det sa ungefär samma sak, att det är bra att ha ett förslag nu men att det måste förbättras. Tyvärr var det fortfarande samma negativa inlägg från bland annat Iran, Nordkorea, Syrien och Kuba. Inte heller Kina var nöjda och tyckte att eftersom de kunde tänka sig att kompromissa genom att gå med på att nämna mänskliga rättigheter borde deras förslag om att man inte får lägga sig i staters interna angelägenheter ha fått komma med, vilket det inte hade.

Amnesty har som vanligt sammanfattat våra synpunkter på ett papper som vi ser till att maila eller lämna över till de diplomater vi har kontakt med. Bland annat tycker vi att listan på de vapen/krigsmeteriel etc som skall täckas av avtalet måste vara mer omfattande, att skrivningarna om mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt måste vara klarare och starkare och att  inte bara "export" skall täckas utan det måste vara ett vidare begrepp som täcker olika typer av vapenöverföringar.

Våra kollegor Brian och Clare som är experter på vapenhandelsavtalet satt på Amnestys kontor och skrev ihop kommentarerna och mailade dem till oss som satt i förhandlingsrummet att maila vidare till "våra" diplomater inför deras kvällspass. Dessutom brukar vi vilja dela ut kommentarerna på papperskopior också, vilket ofta är lättare för delegaterna att ta till sig. Eftersom papperskopiorna inte var färdiga förrän staterna hade gått in i det stängda möte som vi inte får vara med i, ställde vi oss utanför utgången för att förse dem med våra kommentarer när de fick paus för middag kl halv sju. Faktum är att jag kände mig lite som en stalker när jag kastade mig över diplomaterna och tryckte vårt papper i handen på dem... De skulle ha paus till 22.00 och sen börja förhandla igen!! Klockan är 23.30 nu så jag antar att de sitter och diskuterar medan jag sitter på sängen och skriver detta. Måste säga att jag är imponerad över att de orkar. Jag hörde av några andra delegater som varit med på det stängda mötet att Sverige gjort ett bra jobb och varit drivande. Känns bra. Hoppas de fortsätter med det och lyckas stå emot trycket att kompromissa för mycket.

Nu är det bara 3 förhandlingsdagar kvar- sen skall det vara klart. Imorgon börjar vi dagen med en manifestation på Dag Hammarskjöld Plaza framför FN-byggnaden. Vi skall ställa upp gravstenar som symboliserar antalet människor som dör på grund av väpnat våld. Ska bli spännande att se reaktionerna.


2012-07-22

En vecka kvar

Söndag kväll i New York. Man skulle kunna tro att det inte hänt speciellt mycket i förhandlingarna eftersom det varit helg men så är det inte. Ländernas delegater har jobbat hela helgen och igår natt jobbade de till halv två på morgonen. Japp. Det är sant. Fast det ryktas att fick de sluta redan vid sextiden ikväll söndag...

Såhär vackert var det i Central Park idag.

Förutom att det varit en underbart solig men inte outhärdligt varm helg och de har tvingats sitta instängda i ett fönsterlöst rum började dessutom ramadan i fredags och de muslimska diplomaterna fastar. Fastar på riktigt, alltså varken äter eller dricker på hela långa dagen. Om dessa tuffa förhandlingsvillkor över helgen har gjort att man kommer närmare ett bra avtal vet vi inte ännu. Det är oklart om morgonsession imorgon måndag är öppen för oss NGO:s eller inte, det lär visa sig. Vi har ett lunchmöte med den svenska delegationen imorgon så förhoppningsvis får vi reda på vad som hänt de sista två dagarna (och natten).

Amnestydelegationen jobbade inte hela natten men flera av kollegorna har jobbat hela helgen. Vi hade att strategimöte igår lördag men idag var i alla fall jag ledig. Jag skulle ha träffat svenskarna idag på kvällen men vi bestämde att flytta på det mötet tills imorgon. På så vis fick jag en helt ledig dag som jag tillbringade med att strosa runt i Central Park och insupa atmosfären. Lika bra att njuta av lugnet nu för från och med imorgon är det nog slut med det. Kollegorna som varit här ända från början börjar bli ganska trötta nu men trots det lägger vi in en högre växel. Bring it on!

 


2012-07-20

Heja Sverige!

Fredag 20 juli, slutet av vecka tre och en vecka kvar av förhandlingarna. Nyheterna här i USA domineras av dödsskjutningarna på en biograf i Colorado där de senaste siffrorna är 70 skadade och 12 döda. En "ensam galning" öppnade eld under en föreställning av senaste Batman-filmen. Ännu har jag inte hört ngn av nyhetsprogrammen tala om gun-control och ingen av delegaterna i förhandlingarna i FN nämnde händelsen.

För USA har det varit oerhört viktigt att klargöra för hemmapubliken att vapenhandelsavtalet absolut inte har med amerikaners rätt att bära vapen att göra utan bara handlar om internationella överföringar. Trots att detta stämmer har den mäktiga vapenlobbyorganisationen NRA (National Rifle Association) gått ut och varnat för avtalet vilket gör det svårare för Obamaadministrationen att tala för ett starkt avtal, speciellt i dessa valtider.

Idag var annars en händelserik dag på förhandlingsgolvet. Precis som förutspått annonserade ordföranden att det blir helgjobb, både lördag och söndag. Dock bara för ländernas delegationer, vi organisationsrepresentanter får inte vara med för det är stängda möten. Inte för att det betyder att vi får ledigt, vi i Amnestygruppen skall ha möte imorgon lördag för att diskutera hur vi skall jobba vidare, men vi får sovmorgon och börjar inte förrän 11.00 istället för 7.45 som på vardagar. Jippie! Delegaterna som skall jobba vidare i FN i helgen börjar 10.00 imorgon och utlovades att det var "informal dress" och det var rörande att se hur glada alla verkade över att slippa kostymer och nylonstrumpor...

Förhandlingsmässigt var det en bra dag och jag var riktigt stolt över Sverige. Hittills har Sveriges uttalanden visserligen varit OK, men inte så starka som vi i civila samhället önskat. Idag hade dock Sverige tillsammans med Norge tagit initiativ till ett uttalande som försvarar ett starkt vapenhandelsavtal som faktiskt skulle göra skillnad på riktigt. Uttalandet stöddes av 73 länder från hela världen och när Malawi läste upp uttalandet och namnen på länderna som stod bakom det bröt det ut en spontan applåd i rummet. Det förändrade hela stämningen och plötsligt känns det som det finns lite hopp igen. Watch this space och håll tummarna!

73 stater var med på uttalandet för ett vapenhandelsavtal där mänskliga rättigheter är centralt!


 

2012-07-19

Det hettar till i förhandlingarna

Idag kändes det verkligen att förhandlingarna har hettats upp. Det är redan torsdag i denna tredje förhandlingsvecka och plötsligt har det börjat brinna i knutarna. Idag var också första dagen jag noterade en viss besvikelse hos några av de diplomater jag har regelbunden kontakt med. Ett av förslagen på tänkbar avtalstext som kom ut idag var märkbart sämre än det man diskuterat tidigare och kändes som att kliva flera steg tillbaka från mark man trodde man vunnit. Efter en lång dag av diskussioner och inlägg presenterades ytterligare ett förslag som de flesta var mer nöjda med- inklusive Amnesty. Lite hårddraget innebär det nya förslaget att om det finns en allvarlig risk att de exporterade vapnen kommer att används till allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter eller internationell humanitär rätt så ska länder inte ge tillstånd till exporten.

Ute skiner solen

Inne arbetar Katharina från Amnesty Tyskland, jag, och Seungho från Amnesty Sydkorea i cafeterian utanför förhandlingsrummet.

Flera länder är så klart mycket skeptiska till detta av olika skäl- och flera är avogt inställda till avtalet i allmänhet, inte bara det som rör mänskliga rättigheter. Nordkorea t.ex., höll en extremt lång utläggning där man sade att mänskliga rättigheter var alldeles för kontroversiellt att ha med i avtalet och började sedan skälla ut Sydkorea. Sydkorea är krigiskt och aggressivt och kommer att anfalla oss när som helst sa den Nordkoreanska diplomaten. När han började tala om den store ledaren började folk skruva på sig lite i stolarna. Flera andra länder är också negativa, bland annat Iran och Syrien levererade skeptiska inlägg men på ett mycket mer diplomatiskt sätt. Överhuvudtaget är det fascinerande att lyssna på debatten och höra hur delegaterna uttrycker sig.

En annan punkt som varit mycket på tapeten handlar om hurvida man skall ta med risken för "genderbased violence" (genderbaserat våld) som en anledning att att eventuellt inte tillåta vapenexport. Många länder i flera världsdelar har uttalat sig positivt om detta, bl.a. de nordiska länderna. Sverige har nämnt frågan i sina uttalanden men har sagt att man kan nöja sig med att frågan nämns i inledningen. Amnesty och andra NGO:s tycker det är väldigt viktigt att det finns med i avtalet. Vatikanstaten däremot tycker inte alls om uttrycket utan har flera gånger sagt att de tycker det räcker med att det står att man skall ta hänsyn till kvinnor och barn.

I slutet av dagen var det uppenbart att länderna började inse att tiden håller på att rinna ut och ambassadör Moritan från Argentina som leder förhandlingarna beordrade kvällsmangling. Istället för att få gå hem klockan 18.00 fick ländernas delegationer klämma in sig i ett mycket mindre rum i FN-byggnaden och sitta kvar till 21-tiden. Eller i alla fall tror vi att de fick gå hem vid niotiden- vi vet inte- för vi organisationer blev utslängda så att länderna kan avhandla de känsligaste frågorna bakom lyckta dörrar. Moritan flaggade även för att det blir arbete över helgen och det ryktas om att om det behövs så kommer förhandlingarna nästa vecka att pågå från åtta på morgonen till tio på kvällen. Om vi får vara med inne i rummet eller sitta utanför vet vi ännu inte. Som sagt, spänningen stiger. Rafflande fortsättning följer. 

 


2012-07-17

New York, New York

Morgonnyheterna varnar för ny värmebölja, ca 33 grader men känns som 40 på grund av luftfuktigheten, säger de. Folk uppmanas att hålla sig i luftkonditionerade byggnader och de som inte har luftkonditionering hemma  får uppsöka de allmänna platser som erbjuder svalka åt New York-bor när värmen blir övermäktig. Inne i FN-byggnaden är det dock ganska svalt och i förhandlingsrummet verkar luftkonditioneringen vara anpassad efter männen, de flesta i kostym, medan kvinnorna får ta på sig kavajen eller koftan när de kommer in.

Det är min andra dag som del av den internationella Amnestydelegationen och jag har redan börjar känna att FN-byggnaden är min arbetsplats. Det ganska trista men stora mötesrummet där vi organisationer får trängas längst bak, cafeterian på övervåningen som heter Café Vienna men inte alls känns speciellt österrikisk, och människorna från alla jordens hörn som minglar runt bland rummen. Jag har hunnit träffa de flesta av  diplomaterna från de länder jag försöker ha särskild kontakt med, börjar känna igen de som är ordförande i arbetsgrupperna och är sjukt imponerad av simultantolkarna som återger delegaternas inlägg genom våra hörlurar.

Förhandlingarna har verkligen kommit igång nu, ett stort antal förslag har ramlat in från länderna de senaste dagarna och under sessionerna går man igenom och kommenterar textförslag och idéer. Trots att vissa länder är väldigt skeptiska och ständigt kommenterar om att avtalet inte får begränsa den nationella suveräniteten eller riskera att uttnyttjas politiskt, (tex Kina och Kuba) så flyter diskussionerna än så länge på. Som motpol till de skeptiska finns det gäng av länder med högt ställda humanitära mål med Mexiko och Norge i spetsen, följda av bl.a. Sverige, Japan och Australien som lite mer pragmatiska men ändå försvarare av ett starkt avtal.

Än så länge får vi organisationsrepresentanter vara med inne i förhandlingsrummet, officiellt halva tiden, men det har rått lite förvirring om vilka sessioner som varit stängda och vilka som varit öppna eftersom man flyttat och bytt plats på olika diskussionspunkter. Både NGO-folk och vapenindustrin har goda kontakter i en del länders delegationer så den mesta informationen sprids ändå. Vi förväntar oss att det blir fler stängda möten om några dagar när det verkligen börjar hetta till i förhandlingarna. Då blir det antagligen fler mindre arbetsgrupper där länderna försöker få ihop avtalstexten. Mer information om hur det blir med den saken i nästa blogginlägg.


2012-07-13

Detta har hänt

Förhandlingarna för vapenhandelsavtalet har nu redan kommit till nästan halvtid. Den första veckan gick snabbt. På grund av inledande strul kring frågor som inte hade med avtalet att göra startade man en dag försent. Dessutom var 4 juli ledig dag eftersom det är USA:s nationaldag, och mycket av den återstående tiden ägnades åt praktiska frågor.

Den här veckan har man däremot kommit igång mer med själva förhandlingarna. Som förväntat har man delat upp sig i två arbetsgrupper, en som är ansvarig för preambeln (inledningen) och mer allmänna delar av avtalet och en som arbetar med frågor som t.ex. vilka vapen och vapentyper som skall täckas av avtalet och, den viktigaste frågan för oss, om mänskliga rättigheter (MR) skall vara med som ett av villkoren som bestämmer om vapenexport får beviljas eller inte.

Många länder gillar inte ideella organisationer (s.k. NGO:s), och tycker inte alls om att vi organisationer också får vara med i förhandlingsrummen, så en av de första frågorna som kom upp var att dessa länder ville stänga ute NGO:s. Eftersom de flesta organisationerna är tuffa när det gäller t.ex. mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och hållbar utveckling blir det såklart störande för diktaturer och andra som kränker MR. Å andra sidan bidrar organisationerna med mycket tekniskt kunnande och många länders diplomater uppskattar den hjälp och information de kan få från organisationerna. Jag är glad att kunna rapportera att Sverige var ett av de länder som försvarade NGO:s rätt att vara med under förhandlingarna! Tillslut blev det en kompromiss där NGO:s nu får vara med på hälften av sessionerna, och den andra hälften är stängd. Denna kompromiss gäller bara två veckor så skall omprövas efter det. Får se hur det går då. Speciellt intressant för mig som reser till New York i imorgon och börjar mitt uppdrag som del i Amnestys delegation på måndag. Vi hörs igen då!


2012-06-29

FN-förhandlingar om vapenhandelsavtal på gång

På måndag drar FN-förhandlingarna för ett s.k. Arms Trade Treaty, el på svenska ett internationellt vapenhandelsavtal, igång i New York. Samtidigt som vi i svenska Amnesty sätter upp vårt tält i Almedalen i Visby börjar mitt gäng internationella kollegor i Amnestys delegation till förhandlingarna sitt jobb för att trycka på för ett så starkt avtal som möjligt.

Sergels torg i Stockholm
(26 maj ordnade flera svenska organisationer en manifestation för ett starkt ATT på Sergels torg i Stockholm. Plötsligt segnade ca 50 personer ner och spelada döda i några minuter.)

Ett starkt avtal innebär för oss bland annat att länder i framtiden inte skall exportera vapen till länder där de riskerar att användas för att kränka mänskliga rättigheter el internationell humanitär rätt. Om två veckor åker jag själv till New York för att ingå i delegationen de två sista veckorna av förhandlingarna. Det skall bli otroligt spännande att vara på plats när historia skrivs (vi hoppas bara det blir BRA historia). På den här bloggen kommer jag att rapportera från FN och berätta om hur det går med förhandlingsarbetet.

Amnesty var bland initiativtagarna till idéen om avtalet för mer än 15 år sedan och nu är det äntligen dags att ro detta i hamn. Själv ser jag fram emot att på plats uppleva FN-förhandlingar. Vårt jobb är försöka övertyga länderna om att mänskliga rättigheter måste vara centralt i avtalet, och detta får vi göra i pauser och i samband med sidoarrangemang. Trots att det mesta av arbetet och förhandlandet kommer att ske inomhus, i luftkonditionerade rum, ser jag fram emot den varma och fuktiga New York-sommaren. Kanske man hinner med någon liten promenad i den varma sommarkvällen...

Här kan man läsa mer om förhandlingarna på FN:s hemsida.