Slum i Kenya

Mer än hälften av Nairobis invånare lever i slum och informella bosättningar. Två miljoner människor trängs på en yta som motsvarar en procent av stadens mark. De flesta tjänar bara så mycket pengar att det räcker till att hyra ett träskjul med plåttak och jordgolv. Utan toalett eller rinnande vatten.

I Nairobis slum saknas ofta avloppssystem, hälso- och sjukvård, skolor och annan grundläggande samhällsservice. Många som lever här riskerar dessutom att tvångsvräkas och förlora sina hem.

Förhållandena i slummen är ofta ett resultat av att myndigheterna betraktar slumområden som olagliga – eller blundar för att de alls existrerar. Under årtionden har den kenyanska regeringen underlåtit att ta med slumområdena i sin planering och finansiering av grundläggande samhällsservice.
 

De fattigaste betalar mest

Miljontals sluminvånare nekast viktig samhällsservice som regeringen och lokala myndigheter förser andra invånare med. Ett exempel är tillgången till rent vatten. Invånarna i Kibera, Kenyas största slumområde tvingas betala upp till 30 gånger mer för vatten jämfört med dem som bor i de mer välbärgade delarna av Nairobi. De kommunala vattenledningarna som skär rakt genom området levererar kranvatten till hushållen utanför slummen. Samtidigt tvingas sluminvånarna köpa vatten av privata leverantörer till ett betydligt högre pris.

Kvinnor drabbas särskilt

Könsdiskriminering leder till en större ekonomisk och social otrygghet för kvinnor, som drabbas särskilt hårt av de nödtorftiga levnadsförhållandena i Nairobis slum.

Privata hyresvärdar struntar i att tillhandahålla och underhålla toaletter för sina hyresgästerna. De latriner som delas mellan 50-150 personer är ofta hål i marken som inte töms. De ohygienska förhållandena gör att allvarliga sjukdomar såsom kolera sprids.

Samtidigt som kvinnor och flickor förväntas uppträda anständigt och sköta sina toalettbestyr och sin hygien i avskildhet, är det ytterst få som har toalett och tvättmöjligheter i eller ens i närheten av sina hem. De långa avstånden till latriner och tvättrum medför risker, särskilt efter mörkrets inbrott. Många kvinnor har blivit överfallna och våldtagna på väg till toaletten. Rädslan för att utsättas för våld gör att många kvinnor inte går ut kvällstid.

Grundläggande samhällsservice i form av sanitet påverkar alltså kvinnors trygghet och säkerhet, något som myndigheterna förbiser. Trots att man under senare år försökt åtgärda situationen vad gäller avsaknad av vatten och sanitet så har åtgärderna inte varit tillräckliga. Ett litet antal kommunala toaletter har byggts vilket delvis förbättrat situationen, men det kostar att använda dem och många invånare har inte råd att betala avgiften. Det har inte heller löst säkerhetsproblemen för kvinnor på kvällar och nätter utan behovet av toaletter och badrum i direkt anslutning till kvinnornas hem kvarstår.

Läs rapporten Risking Rape to Reach a Toilet: Women's Expiriences in the Slums of Nairobi, Kenya.
Läs rapporten Insecurity and Indignity: Women's Expiriences in the Slums of Nairobi, Kenya

Ses inte som ett brott

Många kvinnor i slummen utsätts för psykiskt, fysiskt och sexuellt våld av sina partners. Få kvinnor anmäler, dels av rädsla för reprissalier men också för att man menar att varken det omgivande samhället eller polisen betraktar våld mot kvinnor som ett brott. Kvinnor som Amnesty intervjuat menar att rättssystemet inte fungerar och att förövarna alltid kan muta polisen.

Polisen lyser med sin frånvaro i slumområden och hindren för att alls kunna anmäla är många. Många kvinnor menar att polisen måste öka sin närvaro. I slumområdet Kibera, med uppskattningsvis en miljon invånare, finns inte en enda polisstation. Förtroenden för polisen är lågt och även polisen har gjort sig skyldig till våld och övergrepp mot kvinnor.

Det könsbaserade våldet leder till att kvinnor tvingas djupare ner i fattigdom, samtidigt som fattigdomen begränsar deras möjligheter att ta sig ur sådana relationer. Bristen på skyddade boenden är stor. Risken smittas med hiv ökar också när en kvinna utsätts för sexuellt våld.

Tvångsvräkningar

Tvångsvräkningar (forced evictions) handlar om att människor tvingas från sina hem och/eller sin mark mot sin vilja och utan något rättsligt skydd eller prövning. I slumorådena Mathare, Huruma, Kiambiu, Korogocho, Mukuru och Kibera i Kenya riskerar 127 000 människor att tvångsvräkas på grund av en planerad sanering av Nairobifloden. Allt som finns inom 30 meter från floden - bostäder, affärer, skolor, hälsokliniker - kommer att förstöras.

Det finns internationella riktlinjer när det gäller vräkningar som ska säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras, men de efterlevs inte i Kenya. Bland annat saknas planer för hur det drabbade människorna ska omlokaliseras eller hur deras hus och viktig samhällsservice ska ersättas. De berörda har inte konsulterats.

Eleverna och lärarna vid Glory School, en av de skolor som hotas att förstöras i Korogocho, är positivt inställda till att staten sanerar floden eftersom skolan ligger så nära. De skulle kunna gynnas av att floden renas. Men istället hotas skolan att förstöras och det finns inga planer på att återuppbygga skolan någon annanstans. Lärarna kommer att förlorar sina jobb och eleverna gå miste om sin skolgång. De blev dessutom aldrig informerade om planerna utan fick läsa om dem i tidningarna.