Fattigdom och mänskliga rättigheter

Fattigdom handlar inte bara om avsaknad av resurser. Människor som lever i fattigdom beskriver själva hur de förnekas sina rättigheter och diskrimineras, marginaliseras och exkluderas. De flesta människor som lever i fattigdom har få möjligheter att förverkliga sina rättigheter.

Amnesty hävdar inte att fattigdom i sig är en människorättskränkning. Däremot finns det i många fall en direkt koppling mellan människorättskränkningar och fattigdom. Personer som utsätts för människorättskränkningar löper ökad risk att hamna i fattigdom eller att bli ännu fattigare. Att leva i fattigdom ökar på samma sätt risken för att utsättas för MR-kränkningar.

Ett tydligt exempel är tvångsvräkningar som nästan uteslutande drabbar fattiga människor. Familjerna förlorar sina hem, ägodelar och kanske också sina försörjningsmöjligheter. Många måste själva hitta en lösning eftersom de sällan erbjuds någon ersättningsbostad. De kan tvingas bosätta sig långt från barnens skola och annan samhällsservice.  

Fattigdom är inte något ofrånkomligt utan ofta ett förutsägbart och förväntat resultat av beslut från dem som har makt att påverka människors liv, såsom regeringar och ekonomiska aktörer. Fattigdom är ett tecken på att stater undlåtit att respektera och främja medborgerliga, kulturella, ekonomiska, politiska och sociala rättigheter. Det gäller i såväl rika som fattiga länder.

Vårt mål är att fattiga människor ska ha möjlighet att åtnjuta sina mänskliga rättigheter genom lika tillgång till rättigheter, service och rättvisa. De ska själva ha möjlighet att aktivt delta i beslut och processer som påverkar deras liv. Alla stater är skyldiga att respektera, skydda och uppfylla mänskliga rättigheter, i det egna landet såväl som utomlands. Även ekonomiska aktörer och företag är skyldiga att respektera människors rättigheter.