Protester på andra platser i regionen
Algeriet
I Algeriet pågick i januari omfattande upplopp med anledning av matpriserna, och dessa upplopp följdes den 12 februari av demonstrationer då man krävde reformer. Till följd av de fortsatta oroligheterna upphävde regeringen det 19-åriga undantagstillståndet, utlovade ytterligare reformer och sänkta matpriser. Människorättsorganisationer, oppositionspartier och fackföreningar började anordna demonstrationer varje vecka, och arbetslösa ungdomar demonstrerade över hela landet. Den 15 april aviserade president Abdelaziz Boutefika några reformer för att ”stärka demokratin”, bland annat granskning av vallagarna och tillsättning av en kommitté för en grundlagsreform. En ny lag om information aviserades också. Denna skulle ersätta de stadganden i strafflagen enligt vilka journalister och andra som befunnits skyldiga till att ha förtalat presidenten eller andra statliga institutioner riskerat fängelse i upp till ett år och böter. Presidenten meddelade också att man skulle införa ändringar i lagen om organisationer i det civila samhället, men detta väckte farhågor att lagarna skulle bli ännu mer restriktiva då det gällde organisationernas verksamhet och finansiering.
Förenade Arabemiraten
I Förenade Arabemiraten syntes inga gatudemonstrationer, men regeringen fortsatte att göra tillslag mot oliktänkande och grep fem samhällsaktivister samt tog kontroll över fyra frivilligorganisationer. De fem aktivisterna ställdes inför rätta i juni, åtalade för säkerhetsrelaterade brott. Rättegången var ytterst bristfällig och de var antagligen samvetsfångar. Den 27 november dömdes de till mellan två och tre års fängelse, men släpptes följande dag genom presidentens amnesti.
Iran
Den 14 februari gav sig många människor i Iran ut på gatorna i Teheran och andra städer efter det att oppositionsledarna Mir Hossein Musavi och Medhi Karroubi uppmanat folket att visa solidaritet med upproren i Egypten och Tunisien. De gjorde detta trots regeringens hotelser, gripanden i preventivt syfte och en ökning av avrättningar, vilket allmänt ansågs vara ett försök från regeringens sida att avskräcka demonstranter. Säkerhetsstyrkorna svarade med ytterligare förtryck och dödade minst två människor den 14 februari och en till några dagar därefter. Mir Hossein Mousavi och Mehdi Karroubi sattes i husarrest där de kvarhölls hela året utan åtal eller rättegång. Myndigheterna använde även våld för att skingra demonstrationer anordnade av människor från Irans etniska minoritetsgrupper, bland annat Ahwaziaraber i sydvästra Iran, före, under och efter 15 april som utlysts som ”Vredens dag”. Minst tre människor dog vid sammanstötningar mellan säkehetsstyrkorna och demonstranter. I samband med demonstrationer i april och augusti i nordvästra Iran då man krävde att regeringen skulle ingripa för att förhindra en miljökatastrof till följd av uttorkningen av sjön Oroumieh, greps mer än hundra människor från den azerbajdzjanska minoritetsgruppen. De flesta släpptes men många dömdes till fängelse, spöstraff eller bådadera. Myndigheterna skärpte ytterligare inskränkningarna i yttrande- och föreningsfriheten och hotade före 14 februari-protesterna SMS-användare med åtal om de sände information till utländska medier. De stängde av SMS-tjänster, filtrerade webbsajter och blockerade sociala nätverksajter som Facebook. En dubiös ”cyberarmé” angrep webbsajter som var kritiska mot regeringen, och en cyberpolisstyrka utvidgades. Journalister, bloggare och de som arbetade inom filmindustrin utsattes för förtryck, tillsammans med studenter, politiska aktivister, oberoende fackföreningsmedlemmar, människorättsaktivister, kvinnorättsaktivister och andra, vilket ingick i regeringens fortgående ansträngningar att kväsa oliktänkande.
Israel
I Israel förekom massdemonstrationer i juli, framför allt med deltagare från den judiska befolkningen, mot höga huspris och hyror samt de ökande levnadskostnaderna. Dessa demonstrationer återspeglade den typ av demonstrationer som setts i andra regioner, med aktivister som organiserade sig genom sociala nätverksajter och upprättande av protestläger.
Jordanien
I Jordanien hölls demonstrationer hela året, då man krävde politiska, ekonomiska och sociala reformer. Demonstrationerna var i stort sett fredliga, men det kom rapporter om att säkerhetsstyrkorna använde överdrivet våld mot demonstranter och journalister. I februari avskedade kungen regeringen och utlovade förändringar, men kritiken från allmänheten mot den långsamma takten i reformarbetet fortsatte.
Kuwait
I Kuwait som har en vald regering, anordnades i början av året demonstrationer av statslösa araber, Bidoon, som krävde att få bli erkända som medborgare samt av ungdomar som krävde stopp för korruptionen. I september inleddes en våg av strejker av arbetare som krävde bättre löner och förmåner, vilket ledde till störningar i samhällsservicen. Den 16 november ockuperades parlamentsbyggnaden under en kort tid av demonstranter, däribland parlamentsledamöter som hade krävt att premiärministern skulle avgå. Under de följande dagarna greps 24 av de aktivister som deltagit i ockupationen. De släpptes mot borgen den 1 december. Den 28 november avgick regeringen. Den 6 december upplöste landets statsöverhuvud parlamentet. Val skulle hållas inom 60 dagar.
Marocko
I Marocko deltog många i protester, bland annat i demonstrationer som organiserats genom sociala nätverksajter och några tände eld på sig själva. Den 20 februari krävde tusentals människor i städer över hela landet grundlagsreformer, ”verklig demokrati” och slut på korruptionen. Kungen lovade då att genomföra grundläggande reformer och att upprätthålla de mänskliga rättigheterna. Den 3 mars utsåg han en ny nationell människorättsombudsman. Den 9 mars meddelade han att han hade tillsatt en rådgivande kommitté som skulle granska grundlagen och föreslå demokratiska reformer. Den 13 mars använde säkerhetsstyrkorna obefogat våld vid en fredlig demonstration i Casablanca och skadade ett stort antal människor. Demonstrationer fortsatte sporadiskt. I juli gav sig tusentals människor ut på gatorna och krävde fler politiska förändringar efter att regeringen hade meddelat att deras grundlagsförslag hade fått stöd av 98,5 procent av de röstande i en nationell folkomröstning. Många demonstranter ansåg att reformerna inte var tillräckligt långtgående, eftersom det innebar att kungen fortfarande skulle vara statschef och överbefälhavare. I september marcherade åter tusentals människor i Casablanca för att protestera mot den statliga korruptionen och kräva reformer. Demonstrationer anordnades också mot det parlamentsval i november som ingick i kungens reformpaket. Visserligen frigavs ett antal samvetsfångar under året, men andra människor fängslades och flera av de västsahariska aktivister som frigetts riskerade fortfarande att åtalas för hot mot Marockos inre säkerhet.
Oman
I Oman krävde demonstranter politiska reformer och protesterade mot arbetslösheten och korruptionen. Några dödades av polisen. Den 27 februari utlovade Omans statsöverhuvud, sultan Qaboos bin Said, ungefär nya 50 000 arbeten och höga bidrag till de arbetslösa. Han gav också order om att 26 demonstranter som hade gripits tidigare samma dag skulle friges. Han avskedade sedan flera ministrar och meddelade att vissa lagstiftande befogenheter skulle ges det till det delvis valda konsultativa Shura-rådet. Demonstrationerna fortsatte emellertid. Man krävde bland annat att fler befattningshavare skulle avskedas och att de avskedade skulle ställas inför rätta. Den 29 mars gjorde säkerhetsstyrkorna en räd mot demonstranternas läger på Globe-rondellen och förstörde det. Då och under de följande dagarna greps en mängd människor. Den 20 april benådade sultan Qaboos 234 människor som hade anklagats för att ha ”samlats på gatorna”. Han meddelade även att de som anklagats för mordbrand och andra brott skulle åtalas. Dussintals människor dömdes till fängelse för brott som att ha skymfat tjänstemän. I oktober ställde två aktivister, båda män, och en kvinna framgångsrikt upp i valet till Shura-rådet, som har 84 ledamöter, men samma månad infördes ändringar i lagen om press och publikationer, vilket innebar förbud mot publicering av allt som regeringen ansåg kunna skada statens inre och yttre säkerhet.
Palestina
I de Ockuperade palestinska territorierna demonstrerade tusentals palestinier i mars i Ramallah, Gaza City, Betlehem och andra städer och krävde politisk försoning mellan sina rivaliserande regeringar – den Fatahledda Palestinska Myndigheten på Västbanken och de facto Hamas-administrationen i Gaza. Enighet om en ramövenskommelse uppnåddes men genomfördes inte. Den Palestinska Myndigheten agerade på egen hand när den i oktober vände sig till FN:s säkerhetsråd för att söka erkännande av Palestina som en självständig stat. Dessförinnan, på Nakba-dagen den 15 maj och på Naksa-dagen den 5 juni, hade palestinska flyktingar på Västbanken och i Gaza, inspirerade av massdemonstrationerna på andra håll i regionen, gett uttryck för sina sedan länge ställda krav på förändring. Den israeliska armén bemötte dock varje gång deras protester med överdrivet våld, vilket ledde till att människor dödades eller skadades.
Saudiarabien
I Saudiarabien reagerade regeringen i början av 2011 på planerade demonstrationer genom att avisera bidrag till medborgare, enligt uppgift till ett värde av cirka 127 miljarder dollar. Trots detta fortsatte sporadiska demonstrationer bland shi'amuslimer, som utgör ungefär tio procent av befolkningen, och även i den oljerika Östra provinsen, som ligger vid Persiska viken mitt emot det oroliga Bahrain. Demonstranterna krävde att politiska fångar skulle friges och protesterade mot den diskriminering som utestänger dem från tillgång till de högre statliga tjänster och förmåner som andra medborgare åtnjuter. Mer än 300 människor greps antingen under demonstrationerna eller kort därefter. De flesta frigavs, ofta efter att ha lovat att inte demonstrera igen, och för många infördes reseförbud. Den 5 mars upprepade inrikesdepartementet förbudet mot alla demonstrationer och meddelade att säkerhetsstyrkorna skulle vidta alla nödvändiga åtgärder mot dem som försökte störa ordningen samtidigt som krav på reformer restes och initiativ togs till en ”Vredens dag” i huvudstaden Riyad den 11 mars. En kraftig mobilisering av säkerhetsstyrkorna tillsammans med hotelser förhindrade den planerade ”Vredens dag”; den ende som dök upp greps och är alltjämt fängslad. Sedan dess har de vanliga formerna av förtryck fortsatt och det har också en del uttryck för oliktänkande. I slutet av juni läckte ett förslag till en lag om terrorismbekämpning till Amnesty. Om denna lag införs skulle den ge inrikesdepartementet utökade befogenheter och föreskriva fängelsestraff för alla som kritiserar kungen eller uttrycker avvikande politiska åsikter, vilket skulle betecknas som terroristbrott Lagen skulle tillåta att fångar hålls på obestämd tid utan kontakt med yttervärlden och utan rättslig prövning. Den skulle även ge inrikesdepartement befogenhet att utan tillstånd från domstol avlyssna telefoner och göra husrannsakningar. I vad som tycktes vara ett svar på önskan om förändringar meddelade kungen i september att från och med 2015 skulle kvinnor få rösta och ställa upp i kommunalval - de enda allmänna valen i landet - ett litet, men välkommet steg mot att ta itu med den svåra diskriminering kvinnor utsätts för i Saudiarabien. Efter en ytterst bristfällig rättegång vid specialdomstolen för brottmål dömdes i november 16 män, däribland nio framstående reformister, till mellan 5 och 30 års fängelse. De fälldes bland annat för brott som bildande av en hemlig organisation, försök att gripa makten, uppvigling mot kungen, finansiering av terrorism och penningtvätt.
