Människorättssituationen i Mellanöstern och Nordafrika

Frågor och svar: 

Har människorättssituationen förbättrats under 2011 till följd av upproren i Mellanöstern och Nordafrika?

Det råder inga tvivel om att år 2011 utsattes många människor i hela regionen i ytterst stor omfattning för grova brott mot de mänskliga rättigheterna. För dem som lever i till exempel Syrien, Jemen, Egypten och Bahrain kan skyddet av de mänskliga rättigheterna alltjämt tyckas vara något avlägset. Demonstranternas återhämtningsförmåga under 2011 har förändrat villkoren för de mänskliga rättigheterna i regionen. Omfattningen och brutaliteten i det förtryck som utövats av en del stater har dragit skam över allierade och beskyddare som ha varit villiga att bortse från övergrepp med hänvisning till att man ville upprätthålla stabiliteten.

I januari 2011 kunde få människor föreställa sig att Arabförbundet redan följande månad skulle utesluta Libyen med hänvisning till de mänskliga rättigheterna. Regeringens hårda tillslag i Bahrain väckte så stark internationell kritik och opposition inom landet att kungen vidtog en åtgärd utan motstycke, nämligen att tillsätta en oberoende internationell utredning av händelserna, vilken punktligt levererade en 500-sidig fördömande rapport om brott mot de mänskliga rättigheterna. Nu återstår det att se om myndigheterna kommer att följa rekommendationerna.

I slutet av året tvingades till och med Syrien, som länge stöttats av allierade som  blockerat resolutioner och på andra sätt stött regimen då den begick brott mot mänskligheten, att acceptera observatörer från Arabförbundet.

Mindre än ett år efter att förutvarande president Zine El Abidine Ben Ali störtats, är Moncef Marzouki, människorättsaktivist och före detta samvetsfånge, som Amnesty arbetat för, interimspresident i Tunisien. Vid ett möte med det tunisiska civila samhället undertecknade Moncef Marzouki Amnestys 'Manifest för förändring', och förband sig att göra tio väsentliga insatser för att upprätthålla de mänskliga rättigheterna. Vi ska se till att han håller sina löften, och det kommer även de tusentals människor att göra som för ett år sedan gick ut på gatorna för att protestera.

Andra stater i regionen, som Saudiarabien och Algeriet, påverkades mindre av massdemonstrationerna 2011. Ändå hoppas många att händelserna förra året ska sporra regeringar som har dragit ut på tiden då det gäller att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna att inleda verkliga reformer som länge har varit nödvändiga.

Hur många människor har dött under de olika upproren i regionen?

Tunisien: Enligt officiella siffror dog minst 300 människor och 700 skadades under upproren i december 2010 och januari 2011.

Egypten: Enligt det egyptiska hälsoministeriet dödades minst 848 människor under upproren i januari och februari. Amnesty känner sedan dess till ytterligare cirka 100 dödsfall i samband med demonstrationer.

Jemen: Sedan februari har mer än 200 människor dödats vid demonstrationer, och hundratals fler har dött i samband med väpnade sammanstötningar.

Syrien: I december meddelade FN att man trodde att mer än 5 000 människor, däribland desertörer från armén, civila och de som avrättats för att ha vägrat skjuta demonstranter, hade dödats sedan demonstrationerna började i mars. Amnesty har själv i detalj dokumenterat 4 401 dödsfall, men tror att antalet är mycket högre. I slutet av året hade Amnesty fått uppgifter om 210 dödsfall i häkte, mer än 40 gånger fler än som i genomsnitt årligen rapporterats i Syrien.

Bahrain: Amnesty känner till minst 48 människor som sedan februari har dött i samband med demonstrationer.

Libyen: Tusentals civila och stridande dog efter februariupproret mot överste Khadaffi. Det har visat sig omöjligt att få exakta siffror bekräftade på grund av svårigheterna att nå stora områden i Libyen under de perioder konflikten pågick samt till följd av störningar i sjukvården och bristen på rättspatologer i många områden i hela landet.

Vem har hittills ställts till svars för övergrepp mot demonstranter under 2011?

I Egypten står före detta president Hosni Mubarak, före detta inrikesministern Habib El Adly och sex högre polistjänstemän inför rätta, åtalade för ett antal brott, däribland ”överlagt mord på ett antal deltagare i fredliga demonstrationer under januarirevolutionen 2011”, för vilket åklagaren har yrkat på dödsstraff. Amnesty motsätter sig dödsstraff utan undantag, hur avskyvärda brotten än må vara. Hosni Mubarak, hans två söner och en nära affärskompanjon är också åtalade för korruption och missbruk av offentliga medel. Andra rättegångar mot personal med lägre rang inom säkerhetstjänsten har oftast lett till frikännande.

Tunisiens förutvarande president Zine El Abidine Ben Ali flydde till Saudiarabien den 14 januari 2011. Där lever han fortfarande i exil trots att de tunisiska myndigheterna har krävt att den saudiarabiska regeringen ska utlämna honom. Sedan december har Ben Ali stått inför rätta, i sin frånvaro, tillsammans med cirka 40 högre tjänstemän åtalade för att ha dödat demonstranter. Sedan juni 2011 har Ben Ali och medlemmar av hans familj dömts i sin frånvaro för flera brott, bland annat förskingring, olaga vapen- och narkotikainnehav, fastighetsbedrägeri och maktmissbruk.

I Libyen satte mordet på Muammar Khadaffi stopp för möjligheterna för de tusentals människor som drabbats av hans övergrepp att få rättvisa skipad. Internationella  brottmålsdomstolen (ICC) hade tidigare utfärdat en häktningsorder mot Muammar Khadaffi, vars son, Saif al-Islam Khadaffi, också efterlyst av ICC, anklagad för brott mot mänskligheten, hålls av väpnad milis i Zintan. Denna har hittills vägrat att överlämna honom till det Nationella övergångsrådet och låta honom få träffa en advokat. Det är alltjämt oklart var han kommer att rannsakas. Libyens före detta chef för underrättelsetjänsten, Abdullah al-Senussi, är också efterlyst av ICC. De libyska myndigheterna har även krävt att före detta premiärministern al-Baghdadi al-Mahlmoudi ska utlämnas för att ställas inför rätta. Amnesty har uppmanat de tunisiska myndigheterna att inte utlämna honom om han riskerar tortyr eller att rannsakas vid en ytterst bristfällig rättegång i Libyen.

I Bahrain meddelade regeringen i början av 2012 att man utredde om 48 tjänstemän inom säkerhetstjänsten och poliser begått brott mot de mänskliga rättigheterna under de regimkritiska demonstrationerna 2011. Allmänne åklagaren uppgav att man utredde 107 fall av brott mot de mänskliga rättigheterna, däribland tortyr, dödsfall i häkte och utomrättsliga avrättningar.

Amnesty har efterlyst en internationell, oberoende och opartisk utredning av de brott mot de mänskliga rättigheterna som pågår i Jemen och fördömt den immunitet mot åtal som enligt uppgift beviljats president Ali Abdullah Saleh och andra, om de i gengäld lämnar sina ämbeten, vilket ingår i den överenskommelse om maktöverförande som undertecknades i november 2011. Den nye människorättsministern ska ha sagt den 19 november att en oberoende och opartisk kommission ska tillsättas för att utreda övergrepp som begåtts under demonstrationerna 2011. Det återstår att se om detta kommer att ske.

Amnesty krävde första gången i april att förhållandena i Syrien skulle hänskjutas till ICC och har fortsatt att göra det då fler bevis på brott mot de mänskliga rättigheterna har konstaterats. Vissa stater i FN:s säkerhetsråd, bland annat Ryssland och Kina, har vidhållit sitt beslut att till varje pris skydda Syrien, vilket innebär att det alltjämt är mycket osäkert om Syrien kommer att ställas till svars för brott i enlighet med internationell rätt.

En del kommentatorer har sagt att de islamistiska partiernas framgångar i Tunisien och Egypten utgör ett hot mot de mänskliga rättigheterna. Hur ser Amnesty på det?

I åratal har islamistiska partier och organisationer i flera länder i Mellanöstern och Nordafrika utsatts för hårt förtryck. Demonstranter krävde 2011 ökad frihet att uttrycka sina politiska åsikter och föreningsfrihet. Då speciellt Tunisien, Libyen och Egypten har möjlighet att göra slut på decenniers förtryck är det nu dags att förverkliga detta genom att respektera alla människors rätt att inte diskrimineras, rätt till jämställdhet mellan könen och till yttrande-, förenings- och mötesfrihet samt jämställdhet.

Vi kan inte spekulera i vad politiska grupper kommer att göra i regeringsställning, men vi kommer att kräva att samtliga regeringar rättar sig efter samma internationella normer. Vi förväntar oss att de ska införa och upprätthålla grundläggande människorättsreformer, däribland lagar som skyddar kvinnor mot diskriminering och könsbaserat våld samt att ändra alla lagar och praxis som diskriminerar religiösa, etniska och andra minoriteter. Framför allt kan inte kvinnors rättigheter offras under övergångsprocessen.

Under upptakten till parlamentsvalen i Egypten och Tunisien kontaktade Amnesty politiska partier i båda länderna och uppmanade dem att förpliktiga sig att uppfylla tio löften till skydd för de mänskliga rättigheterna. Vi blev mycket besvikna då ett antal partier framförde reservationer då det gällde jämställdhet mellan könen, icke-diskriminering och dödsstraffet.

Vilken roll har kvinnorna haft i upploppen och vad har förändringarna i regionen betytt för kvinnornas rättigheter?

Nobels fredspris i oktober till en ledande reformaktivist från Jemen, Tawakkol Karman, en av de tre kvinnor som delade priset, är ett erkännande av den centrala roll kvinnor har spelat i upproren förra året. I såväl Bahrain, Syrien som Irak har kvinnor stått i centrum vid demonstrationer och aktiviteter och har inte undantagits från en del av det värsta våldet.

Att kvinnor syntes i så hög grad i upproret i Egypten väckte förhoppningar om framsteg gällande kvinnors rättigheter sedan Hosni Mubarak hade avgått. Resultatet blev beklämmande  besvikelse. Sedan det tog makten har Högsta rådet för de väpnade styrkorna (SCAF) under demonstrationer utsatt kvinnor för påtvingade ”oskuldstester” och annan brutal behandling som misshandel och sexuella övergrepp. Kvinnor utesluts systematiskt på nästa varje nivå i beslutsfattandet. När en kommitté tillsattes för att föreslå grundlagsförändringar bestod den av åtta manliga jurister och inte en enda kvinna. SCAF upphävde även den kvoteringslag som garanterade kvinnor säten i parlamentet, utan att ersätta den med föreskrifter för att garantera jämställda rättigheter för kvinnor att delta i det politiska livet. Detta kommer troligen att leda till att i det nya egyptiska parlamentet kommer det endast att finnas en handfull kvinnliga ledamöter.

Övergångsregeringen i Tunisien drog tillbaka landets reservationer mot Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, ett viktigt steg mot jämställdhet mellan könen och ett föredöme för andra regeringar. Många kvinnor framförde dock kritik mot att de under valen i oktober förvägrades jämställdhet med män och marginaliserades av politiska partier som i de flesta fall till övervägande del nominerade män som kandidater.

I Libyen utvecklades snabbt de regimkritiska demonstrationerna till en fullskalig konflikt, vilket ledde till att kvinnorna inte längre stod i främsta leden och inte längre syntes i samma omfattning. Många kvinnor deltog dock i demonstrationer för vilket de fick betala ett högt pris. Under konflikten grep Khadaffis styrkor kvinnor, misshandlade dem och våldtog dem. En del kvinnor som gripits av de styrkor som stödde NTC (Nationella övergångsregeringen) i al-Zawiya, Tripoli och Misratah uppgav att de hade utsatts för sexuella övergrepp före eller under gripandet. Kvinnor är alltjämt svagt representerade i inflytelserika institutioner. I december hade NTC endast två kvinnor bland de 61 medlemmar vars namn offentliggjorts, och i den nya regeringen var endast två av de tjugosju medlemmarna kvinnor. En oroväckande utveckling var att NTC:s ledare i oktober offentligt uttryckte sitt stöd för polygami.

I Bahrain deltog tusentals kvinnor i regimkritiska demonstrationer, dussintals greps och en del ska ha torterats eller utsatts för andra former av misshandel. I Jemen har kvinnor som deltagit i demonstrationer och kvinnliga aktivister trakasserats, gripits och ibland misshandlats för att de deltagit i protesterna. Några hotades också via sina familjer och manliga släktingar uppmanades utöva kontroll och stoppa deras aktiviteter.

Även i Saudiarabien, i Östra provinsen och andra områden, deltog kvinnor i demonstrationer och krävde framför allt frigivning av sina manliga anhöriga som hade hållits i åratal utan åtal eller rättegång. Ett stort antal kvinnor greps och släpptes ofta sedan deras manliga förmyndare hade undertecknat löften att det inte skulle upprepas. I protest mot förbudet för kvinnor att köra bil inleddes den 17 juni en kampanj för att förbudet skulle avskaffas. Enligt uppgift körde ett stort antal kvinnor bil; en del greps och tvingades underteckna löften att de inte skulle göra det igen. Minst två hade åtal att vänta. Som en uppenbar reaktion på kraven på förändring meddelade kungen i september att kvinnor från och med 2015 skulle få rösta  och ställa upp i kommunalval, de enda allmänna valen i landet, ett litet men välkommet steg mot att ta itu med den svåra diskriminering kvinnor i Saudiarabien utsätts för. År 2012 då kvinnor fortsätter att kämpa för jämställdhet i samhället måste de engagera sig på jämställd fot med män i kampen för politiska och människorättsliga reformer i Mellanöstern och Nordafrika. Kvinnor och män måste få samma möjligheter att delta i det politiska livet och i beslutsfattandet, samma lagstadgade rättigheter då det till exempel gäller giftermål, skilsmässa, vårdnad av barn och arv. Kvinnor måste ha lagstadgat skydd mot könsrelaterat våld, däri inbegripet våld i hemmet, våldtäkt i äktenskapet och sexuella trakasserier.

Vilka förändringar vill Amnesty se år 2012?  

Regeringar i länder som befinner sig i övergångsskede i regionen bör visa politisk vilja att genomföra verkliga förändringar. Människor har tydligt visat att de vill ha mänskliga rättigheter nu och kommer inte att acceptera att man sviker löftena om reformer. Det är på tiden att säkerhetsstyrkorna tyglas, att polisen får utbildning om hur de ska respektera de mänskliga rättigheterna och att lämpliga åtgärder vidtas mot dem som begår övergrepp. Bristfälliga rättssystem måste ses över och domarkårens oberoende måste upprätthållas.

Utformandet av nya grundlagar i Tunisien, Egypten och Libyen kommer att vara avgörande för möjligheten att införa de mänskliga rättigheterna i lagstiftningen, bland annat avskaffande av diskriminering och garantier för  social rättvisa.

Offer och deras anhöriga måste få se att de som begått brott mot dem ställs till svars. Detta innebär effektiva, oberoende och opartiska utredningar av personal inom säkerhetsstyrkorna och andra som gjort sig skyldiga till grova övergrepp. Då det föreligger bevis mot dem ska de åtalas i korrekta rättegångar och de drabbade ska få fullständig gottgörelse.

Andra regeringar i regionen måste ändra sitt sätt att ta itu med frågor som rör säkerhet och stabilitet. De måste sätta stopp för brott som begås i säkerhetens namn mot de mänskliga rättigheterna. De måste omedelbart införa grundläggande reformer i rättssystemet och säkerhetstjänsten samt i lagar som är diskriminerande eller på annat sätt möjliggör brott mot de mänskliga rättigheterna.

Andra stater och det internationella samfundet får inte återgå till en praxis som bortser från eller till och med gör det möjligt för regeringar att begå allvarliga övergrepp. Det gäller i synnerhet överföring av vapen. Under 2011 uppmanade Amnesty alla stater som levererar vapen till Syrien, Libyen, Bahrain, Jemen och Egypten att grundligt och i detalj granska överföringen och handeln med vapen.  Mot slutet av året ville några stater som säljer vapen återuppta affärerna med de ovannämnda länderna, trots bristen på tydliga tecken på förändringar, verkliga reformer inom säkerhetsväsendet och ett slut på straffriheten.