Arabiska våren – frihetskampen fortsätter
År 2011 blev ett år utan motsvarighet för folken i Mellanöstern och Nordafrika.
Det var ett år när miljontals människor i alla åldrar och med alla sorters bakgrund, särskilt de unga och ofta med kvinnor i främsta ledet, strömmade ut på gatorna för att kräva förändring. De fortsatte trots det extrema våld som mötte dem från makthavarnas militär- och säkerhetsstyrkor – de makthavare som sade sig regera i deras namn och fortsatt att njuta och slösa bort maktens frukter.
Genom det som döptes till ”Den arabiska våren” förde protesterna verkligen samman människor från många olika samhällen för en gemensam sak– de flesta var förvisso araber men också amazigher, kurder och andra anslöt sig. Det var en kompakt spiral av frustration, orsakad av åratals förtryck, brott mot de mänskliga rättigheterna, vanstyre och korruption, som plötsligt exploderade och frigjorde en energi och makt som vanliga människor dittills varken erfarit eller förstått att de ägde.
De flammande protesterna tändes, bokstavligen och tragiskt, av en ung mans – Mohamed Bouazizi – desperata handling i den lilla tunisiska staden Sidi Bouzid. Hans skador ledde till döden innan han fick se den storm av folklig vrede som hans handling utlöste. Dessa förändringens vindar lyckades i sin tur störta de regenter som länge härskat över Tunisien, Egypten, Libyen och Jemen och som, fram till 2011, hade tyckts omöjliga att besegra.
Det var ett år olikt alla andra, då hela regionen skakade. Ett år då vanliga människor samlade mod att demonstrera ”folkets makt” på ett sätt som aldrig tidigare skådats. De lyckades otroligt nog hålla modet uppe även när den repressiva statens makt och dess säkerhetsstyrkor grupperade sig emot dem. Fredliga protester segrade över förtrycket i Tunisien och därefter i Egypten, om än till priset av ett stort mänskligt lidande. I Libyen däremot övergick protesterna i en väpnad konflikt, i vilken internationell intervention fällde utslaget i kampen mot överste Muammar Khadaffi. I Jemen vägrade presidenten envist att avgå, ända till strax före årets slut. Detta trots att massiva protester mot regeringen och ökande nivåer av förtryck och våld förvärrade landets redan djupa sociala, politiska och ekonomiska problem.
Bahrains härskare fick stöd av Saudiarabien och kväste protesterna med våld, återigen till priset av många människoliv och ökande splittring. Vid årets slut utlovades reformer, gottgörelse och försoning. Under tiden stod Syrien på gränsen till inbördeskrig, när landets hårdföre president inför aldrig tidigare skådade krav på förändring, använde hänsynslöst brutalt våld för att slå ner protesterna. Han lyckades genom sitt sätt att agera än tydligare blotta sin regims ruttna natur.
Rapporten Year of Rebellion beskriver händelserna under detta historiska, omvälvande år som såg så mycket lidande och sorg. Men året spred också mycket hopp till länder inom och utanför regionen, där andra folk varje dag möter förtryck och brott mot de mänskliga rättigheterna. Amnesty International utmanades också som aldrig förr att reagera på händelserna genom att dokumentera de kränkningar som begicks. Amnesty har under året mobiliserat medlemmar och sympatisörer till det yttersta för stöd och solidaritet med människorna på gatorna i Kairo, Benghazi, Sana'a, Manama, Da'ara och andra städer i regionen. På dessa platser stod människor sannerligen i frontlinjen med sina krav på reformer, ansvarsutkrävande och verkliga garantier för mänskliga rättigheter. Denna rapport tillägnas dem, för deras mod, lidande och viktiga insatser.
