I veckan publicerades Amnestys årsrapport 2010. Det är en i långa stycken dyster läsning som redogör för människorättssituationen i 159 länder. Det som står klart är att för miljoner människor världen över är klyftan mellan allvarliga människorättsbrott och tillgången på rättvisa enorm. Att förövarna ska ställas till svars och att effektiv rättvisa ska skipas är ett avlägset ideal när människors liv krossas av förtryck, våld, diskriminering, politisk maktkamp och politiska dödlägen. 

 

Rapporten visar att: 

– Tortyr eller annan grym, omänsklig, förnedrande behandling eller bestraffning förekom i minst 111 länder. 

– Bristfälliga, inkorrekta rättegångar förekom i minst 55 länder 

– Yttrandefriheten var inskränkt i minst 96 länder 

– Samvetsfångar satt fängslade i minst 48 länder

– Avrättningar verkställdes i 18 länder 

 

Men det finns även ljuspunkter i Amnestys rapport. År 2009 var året då flera tidigare ledare för militärdiktaturer ställdes inför rätta, efter att ha skyddats i decennier av amnestilagar som äntligen upphävdes. Och för första gången åtalades en sittande president när den internationella brottmålsdomstolen ICC väckte åtal mot Omar Hassan Al Bashir, Sudans president, för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

 

Vissa händelser under 2009 har särskilt etsat sig fast på näthinnan. Till dem hör protesterna efter det ifrågasatta presidentvalet i Iran, när hundratusentals iranier trotsade förtrycket och gav sig ut på gatorna. Men protesterna slogs ned med våld, tusentals greps, många har torterats i fängelse, flera dömdes till döden i skenrättegångar. 

 

I Kina blir regeringens försök att censurera information alltmer desperat och modiga människorättsförsvarare trakasseras, fängslas eller skickas på omskolningsläger. 

I Gaza lider civilbefolkningen brist på det mesta. Israels blockad stoppar införsel av nödvändiga basvaror och inte ens byggmaterial, som behövs för att bygga upp de hus som förstördes under Israels attack mot Gaza i december 2008–januari 2009, släpps igenom. Varken Hamas eller Israel har tagit ansvar för de krigsförbrytelser som begicks av bägge sidor under konflikten. 

 

Och var fanns världens ögon våren 2009 när allvarliga övergrepp begicks mot civilbefolkningen i slutstriderna av den väpnade konflikten mellan Sri Lankas regeringsstyrkor och de tamilska befrielsetigrarna, LTTE?

 

Även Sverige får kritik i rapporten. Fallet med Johan Liljeqvist, som avled i april 2008 efter ett polisingripande, visar på behovet av en oberoende instans för anmälningar om polisvåld. Utredningen har återupptagits sedan det kommit uppgifter om att polisens utredare försökt dölja omfattningen av de skador som Johan Liljeqvist hade tillfogats. 

 

Sverige följer heller inte UNHCR:s rekommendationer att inte återsända människor med tvång till Irak eller Eritrea. Ett stort antal personer har utvisats trots det allvarliga läge som råder i Eritrea och i stora delar av Irak. 

 

Det är regeringars ansvar att visa att ingen står över lagen och att se till att det finns rättvisa för dem som utsätts för brott mot mänskliga rättigheter. Så länge regeringar låter politiska intressen gå före kommer en stor del av mänskligheten inte att kunna leva sina liv fria från fruktan och fria från nöd. 

 

Respekt för mänskliga rättigheter måste också genomsyra världssamfundets svar på olika kriser i världen oavsett om det är mat- energi- eller finanskris. När världens ledare möts i FN i New York i höst för att stämma av hur det går med milleniemålen har de chansen att utlova juridiskt bindande åtaganden för att infria sina löften.

 

Lise Bergh, generalsekreterare svenska Amnesty

Läs ledaren i ETC