Amnesty International består av 3 miljoner människor som kämpar för att de mänskliga rättigheterna ska gälla alla, alltid.

Utvecklingen av Amnestys åtagande

Amnesty International började 1961 som en organisation som jobbade för att få samvetsfångar världen över fria. Idag ser Amnestys åtagande helt annorlunda ut och många förändringar var väldigt kontroversiella. Hur skedde detta och vilka steg var Amnesty tvungna att gå på vägen?

Bakgrunden till Amnestys åtagande

Amnestys arbete utgår från FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och andra människorättsnormer som är tillämpliga för vårt åtagande, t.ex. FN:s två konventioner om mänskliga rättigheter från 1966 och Tortyrkonventionen från 1984.

Under senare år har vi även hänvisat till Genèvekonventionerna och deras tilläggsprotokoll, eftersom Amnesty ökat sitt engagemang i frågor som rör väpnade konflikter. Det är dock orimligt att tro att Amnesty skulle kunna arbeta för alla de frågor som tas upp i allmänna förklaringen och övriga människorättsdokument.

För att vara en effektiv organisation, anpassad till högst begränsade resurser, har Amnesty valt att begränsa sitt arbete genom ett åtagande, en ram inom vilken arbetet ska bedrivas.

Det är det internationella rådsmötet (ICM) som beslutar om förändringar av Amnestys åtagande. Ofta har ICM beslutat att genomföra och utvärdera pilotprojekt innan man fattat beslut om tillägg i åtagandet. Därför kan Amnesty ibland ha arbetat med en fråga i flera år innan den formellt inkluderats som en del i åtagandet.

Åtagandets start - Samvetsfångar

Peter Benensons artikel i The Observer om de två frihetsskålande studenterna i Portugal blev startskottet för Amnesty International. Åtagandet i början av 60-talet var begränsat till att i princip endast gälla samvetsfångar. Begreppet samvetsfånge inskränkte sig då till att enbart gälla personer som berövats sin frihet på grund av sin politiska eller religiösa övertygelse och som inte utövat eller förespråkat våld. Amnesty krävde ovillkorlig frigivning av dessa fångar.

Det blev ganska snart tydligt att icke-våldsaspekten gjorde att vi inte kunde agera för mängder av människor som fängslats av politiska skäl. Åtagandet utvecklades därför till att gälla krav på korrekta rättegångar för alla politiska fångar. Syftet med denna utvidgning var att kunna arbeta för dem som satt fängslade av politiska skäl efter att ha dömts i inkorrekta rättegångar. Många var oskyldiga. Vissa dömdes på grund av sina politiska åsikter till orimligt långa straff för bagatellartade brott.

Åtagandets utveckling - Tortyr

Med tiden ökade Amnestys kunskap om fångarnas förhållanden och det blev snart uppenbart att många utsattes för tortyr och andra övergrepp. Under senare delen av 60-talet inkluderades arbetet mot tortyr i åtagandet. Då det vore både omöjligt och orimligt att ta reda på de bakomliggande orsakerna till tortyren, så valde man att bekämpa tortyr oavsett vem som utsattes för den. I frågan om tortyr kunde således även kriminella fångar omfattas av Amnestys arbete. Därmed var också grunden lagd för frågan om dödsstraffet.

Dödsstraffet - En kontroversiell fråga

Avhuggen hängsnara med texten Stop ExecutionsRedan från början motsatte sig Amnesty att samvetsfångar dömdes till döden. År 1974, efter flera års diskussion, fastslogs att arbetet mot dödsstraffet skulle omfatta alla fångar och alla typer av brott. Frågan drevs hårt av bl.a. den svenska sektionen, men var på många håll mycket kontroversiell. Man ska hålla i minnet att en överväldigande majoritet av världens länder vid denna tid tillämpade dödsstraffet. Många sektioner var mycket tveksamma till det nya arbetsområdet, vilket ledde till att det internationella rådsmötet (ICM) 1982 beslutade att arbetet mot dödsstraffet skulle vara obligatoriskt för alla sektioner.

Idag är det knappast någon inom Amnesty som ifrågasätter arbetet, inte ens i länder där majoriteten av befolkningen är för dödsstraff. Attityden till frågan har också förändrats kraftigt på politisk nivå. Dödsstraffet har idag avskaffats i mer än hälften av världens länder och får anses vara ett av de tydligaste exemplen på Amnestys betydelse som organisation. Här hittar du argument mot dödsstraffet.

Utvecklingen fortsatte - "Försvinnanden"

Under 70- och 80-talet gavs allt större uppmärksamhet åt de systematiska "försvinnanden" som ägde rum i många länder. Mest uppmärksamhet tilldrog sig de latinamerikanska diktaturerna, framför allt Chile och Argentina, där människor fördes bort i tusental. Vissa fängslades på hemliga platser, där många av dem utsattes för svår tortyr. Vissa återfanns döda. Det stora flertalet återkom aldrig.

Myndigheterna förnekade genomgående all kännedom om fallen och lämnade befolkningen i en förtvivlad situation där de varken kunde sörja sina anhörigas bortgång eller hysa något egentligt hopp om att de skulle återvända. I andra fall valde regimer att låta polis, militär eller paramilitär röja politiska hot ur världen genom politiskt motiverade mord. Fackföreningsledare och politiska aktivister arbetade under ständiga mordhot, varav många sattes i verket. Ofta lämnades kropparna väl synliga, som varnande signal till andra som kunde tänkas engagera sig i motsvarande verksamhet. Amnesty började under 80-talet att arbeta både mot "försvinnanden" och politiska mord.

90-talets nya frågor: HBT, väpnade grupper, kränkningar av företag, kvinnors rättigheter m.m.

Kvinnor i svarta kläder protesterarUnder 90-talet förändrades åtagandet på flera punkter. Under Amnestys internationella rådsmöte 1989 fattade man beslut om att organisationen ska stärka arbetet för kvinnors rättigheter på alla nivåer av rörelsen. Arbetet för kvinnors rättigheter har succsesivt utvidgas och omfattar bland annat könsbaserat våld, däribland könsstympning, sexuellt våld i krigs- och fredstid, samt sexuella och reproduktiva rättigheter. Amnesty har alltmer uppmärksammat kvinnor som aktörer, exempelvis kvinnorättsförsvarare och deras arbete.

På ICM 1991 beslutades att personer som fängslats på grund av sin homosexualitet ska betraktas som samvetsfångar. Beslutet var mycket kontroversiellt, då homosexualitet ansågs (och fortfarande anses) oacceptabelt i många länder. En annan viktig förändring som genomfördes 1991 var att Amnesty även skulle kunna protestera mot övergrepp som begåtts av väpnade oppositionsgrupper. Fram till 1991 hade Amnesty endast kritiserat kränkningar begångna av regeringar, vilket i vissa konfliktsituationer gett intrycket att vi tagit ställning för väpnade grupper.

Personer klädda i silvermasker med en skylt med texten Vedanta stop foiling human rightsSenare under 90-talet utökades åtagandet till att även omfatta andra aktörer, som företag eller enskilda personer. Detta i de fall där den berörda regeringen stödjer övergreppen, eller inte anses göra tillräckligt för att förhindra dem (s.k. regeringspassivitet). Exempel på sådana områden som Amnesty uppmärksammat är bl.a. kvinnlig könsstympning och skuldslaveri. Folkmorden och den etniska rensningen i Rwanda och Bosnien gjorde också att Amnesty allt oftare tog upp frågor rörande humanitär rätt, t. ex. urskillningslöst dödande.

Under andra halvan av 90-talet och början av 2000-talet gjordes mängder av förändringar av åtagandet. Det internationella rådsmötet i Dakar 2001 beslutade att Amnesty skulle kunna kräva att sanktioner hävs om de leder till att människors rättigheter inte kan tillgodoses och att sektioner i större utsträckning ska kunna arbeta med övergrepp i det egna landet.

På det internationella rådsmötet 1999 utvidgades Amnestys arbete med flyktingar och migranter. Bland annat bestämde rådsmötet att Amnesty ska motsätta sig att människor återsänds till ett land där de med skäl kan förväntas bli utsatta för övergrepp som Amnesty arbetar emot.

Ett nytt perspektiv - De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna

Rådsmötet i Dakar 2001 beslutade slutligen också att slopa den gamla uppdelningen som innebar att Amnesty endast arbetade mot kränkningar av medborgerliga och politiska rättigheter. I och med att åtagandet formulerades om skapades större möjligheter att arbeta mot kränkningar av ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ESK-rättigheter). Tidigare tog Amnesty bara upp frågan om ESK-rättigheter i sitt främjande arbete, t.ex. i samband med människorättsundervisning.

Nu kan vi arbeta aktivt mot att människor får sina ESK-rättigheter kränkta om det sker i diskriminerande syfte, t.ex. om övergreppen drabbar personer på grund av deras politiska eller religiösa övertygelser, deras etniska tillhörighet eller sexuella läggning.

Frågan om ESK-rättigheter hade tidigare ansetts kontroversiell inom Amnesty, men behovet av en förändring hade diskuterats länge och de allra flesta ansåg att den var nödvändig. När beslutet väl fattades var det bara en sektion som ville behålla den gamla uppdelningen. Sedan 2009 har Amnesty drivit kampanjen Fattigdom - en rättighetsfråga som handlar om att ESK-rättigheterna och de medborgerliga och politiska rättigheterna hänger ihop och är oskiljbara.

1961 bildades Amnesty i Storbritannien i syfte att befria världens samvetsfångar. Under drygt 50 år har steg för steg tagits i riktning mot det Amnesty vi ser idag - en bred internationell folkrörelse för mänskliga rättigheter.