I slutet av 2010 riktades ögonen mot regionen

År 2010 började för Jemens del med ett ovanligt stort internationellt intresse efter ett påstått terrordåd. Året slutade med att många ögon riktades mot de framväxande folkliga protesterna i Tunisien och den kedjereaktion som följde på övriga platser i regionen.

Båda händelserna inleddes med självmord – det första av en utpekad självmordsbombare med målet att döda passagerarna på ett jetplan. Det andra begicks av en ung man som offrade sig själv i desperation över sin arbetslöshet och brist på möjligheter, och i förtvivlan över det politiska förtrycket, .

Dessa händelser blev inte bara ett bokslut för året, utan kastade också ljus över viktiga strömningar som påverkade staterna i Mellanöstern och Nordafrika, nämligen regeringars överdrivna fokus på politisk säkerhet men åsidosättande av sitt folks personliga trygghet parat med en brist på att upprätthålla de mänskliga rättigheter i vilka denna trygghet grundar sig.  

I januari genomled Jemen en blodig konflikt i den försvagade nordliga Sa’dah-provinsen och regeringen hade även att hantera en växande separatiströrelse i söder. Trots de kränkningar av mänskliga rättigheter som dessa händelser gav upphov till var det ingen av dem som ledde till att Jemen lyftes upp på den internationella politiska agendan. Orsaken var istället en incident den 25 december 2009, hundratals mil bort, när en nigeriansk man - som sades ha fått utbildning av al-Qaida i Jemen – efter vad som påstods försökte spränga ett flygplan över den nordamerikanska staden Detroit. Denna händelse gjorde att Jemen snabbt hamnade i fokus som en möjlig bas för al-Qaida vid Saudiarabiens södra gräns och bara en kort resa över Röda havet från det konfliktdrabbade Somalia, speciellt efter rapporter om bildandet av en al-Qaida-cell på den arabiska halvön som en sammanslagning av al-Qaida-styrkor i Jemen och Saudiarabien.

Jemen är det fattigaste landet i Mellanöstern/Nordafrika och led redan av akuta sociala, ekonomiska och politiska missförhållanden - dess oljereserver och vattentillgångar är nästan uttömda och landet styrs av en regering med en president som har suttit vid makten sedan 1978 och som uppvisat en ökande intolerans för avvikande åsikter. Jemens övervägande unga befolkning stod inför ökande arbetslöshet och fattigdom. Detta, tillsammans med Sa’dahkonflikten och de växande kraven på utbrytning i söder, tydde på att Jemen återigen snart skulle stå i internationellt fokus eftersom det fanns en växande oro över att en fortsatt försämring i ett klanland med många vapen kunde leda till att lag och ordning totalt kollapsade.

När Amnestys utredare i mars gjorde ett besök i landet var det tydligt att så redan var fallet. De fann spår av vapenarsenalen som hade använts i attacken på ett misstänkt al-Qaida-läger i december 2009. Denna attack utfördes bara drygt en vecka före sprängningsförsöket i Detroit och dödade 41 civila jemeniter, framför allt kvinnor och barn. Märken på vapenresterna indikerade att de kom från en Tomahawk kryssningsmissil som bar på en klusterbomb och att attacken måste ha genomförts av amerikanska styrkor, antagligen från ett amerikanskt krigsskepp utanför Jemens kust, snarare än av jemenitiska säkerhetsstyrkor. Amerikanska regeringsdokument bekräftade senare detta; en inspelning av ett möte mellan Jemens president och en amerikansk högre ämbetsman avslöjade att presidenten ångerfullt erkände att han hade ljugit för sitt eget folk när han påstod att jemenitiska styrkor var ansvariga för attacken. Detta hade han gjort med syfte att dölja vad han såg som en politiskt besvärande sanning – att de jemenitiska civilas död var det direkta resultatet av en amerikansk attack.

I Tunisien satte den 24-årige Mohamed Bouazizi eld på sig själv den 17 december – en desperat handling efter att en lokal tjänsteman i staden Sidi Bouzid hade hindrat honom att sälja grönsaker från en dragkärra, och enligt rapporten misshandlat honom. Denna ensamma dödliga protestaktion tände en gnista hos tusentals av hans landsmän och hundratusentals fler i Egypten, Algeriet och andra stater i regionen. Den startade ett uppbåd av protester som spred sig lavinartat över landet. Mohamed Bouazizis agerande skrek ut den frustration som så många i hans generation kände över de våldsamma metoderna som regeringar över hela Mellanöstern och Nordafrika använde sig av. I denna region har några få styrande monopol på i stort sett all ekonomisk och politisk makt. De står över lagen, är förtryckande och intoleranta mot oliktänkande och till freds med att förlita sig på brutala, allsmäktiga och allestädes närvarande säkerhets- och underrättelseorgan för att vidmakthålla sitt fasta grepp om staten och dess tillgångar. I många länder har dessutom så varit fallet i årtionden. Typiskt för Ben Alis regering hemföll den åt våld när den möttes av folkets protester, och sköt ner demonstranter i likhet med händelserna i Gafsa 2009. Denna gång lät sig dock demonstranterna inte kuvas utan blev tvärtom än mer bestämda i sin strävan att befria landet från president Ben Ali. 

Konflikter

Sa’dahkonflikten i Jemen om vilken det hade kommit få rapporter, slutade med eldupphör i februari. Under konflikten hade saudiarabiska jetplan gjort räder mot städer och byar, vilket hade lett till att cirka 350 000 människor tvingats fly från sina hem. Konflikten i Irak rasade däremot vidare, samtidigt som antalet amerikanska trupper minskade och USA avslutade sitt ansvar för fängelser och tusentals frihetsberövade som ej ställts inför rätta, och överlämnade det till Iraks regering. Detta gjordes trots fortsatta avslöjanden om att den irakiska regeringen hade hemliga fängelser och att säkerhetstjänsten använde sig av tortyr i en eskalerande omfattning. Den amerikanska regeringen föredrog helt sonika att titta åt andra hållet istället för att leva upp till sina åtaganden att skydda frihetsberövade som riskerade att torteras. De överlämnade också ungefär 3 400 iranska flyktingar som bodde i Camp Ashraf till en oviss och otrygg framtid sedan amerikanska styrkor låtit irakiska myndigheter ta över kontrollen av lägret.

Väpnade styrkor i Irak fortsatte obevekligt att spränga bomber som dödade och lemlästade civilbefolkningen. Shia-pilgrimer och kristna fanns bland dem som utgjorde måltavlor för väpnade sunnimuslimska grupper fast beslutna att visa musklerna och att ytterligare spä på den sekteristiska polariseringen. Attackerna intensifierades under månaderna av politisk ovisshet som följde på det otillförlitliga resultatet av Iraks nationella val i mars.

Den irakiska regeringens svar på attackerna var att snabbt samla ihop misstänkta, tortera fram ”erkännanden”, forsla dem till en domstol och döma massor av människor till döden efter bristfälliga rättegångar. Fortsatta attacker från självmordsbombare motsade påståendet om dödsstraffets avskräckande effekt.

Den andra centrala konflikten i regionen utgjordes av den fortsatta kampen mellan israeler och palestinier. Ovanligt nog utspelades ett kapitel av denna ute på öppet vatten när israeliska soldater i maj hindrade en flottilj med sex skepp som försökte bryta Israels militärblockad av Gaza och ge humanitärt bistånd till de 1,5 miljoner palestinier som är instängda där. Nio personer dödades ombord på det turkiska fartyget Mavi Marmara efter att det hade bordats av israeliska soldater, vilket vållade en så stark internationell reaktion att Israel kände sig tvingat att lätta något på Gazablockaden. En FN-undersökning kom fram till att åtminstone sex av de nio dödsfallen verkade ha varit ”utomrättsliga, godtyckliga och summariska avrättningar” av de israeliska styrkorna. Resultatet av Israels egen, interna utredning väntade man fortfarande på vid årets slut och den var inte oberoende.    

I december inföll den andra årsdagen av Operation gjutet bly (Operation Cast Lead), Israels 22 dagar långa militära attack på Gaza, som dödade nästan 1 400 palestinier av vilka över 300 var barn. Under året hade FN i en faktagranskande utredning ledd av domare Richard Goldstone beskyllt både Israel och den palestinska sidan för krigsbrott och möjligt brott mot mänskligheten, och efterlyst undersökningar och ansvarsutkrävande. I slutet av 2010 väntade dock offren fortfarande på rättvisa och gottgörelse - Israels interna undersökning var bristfällig eftersom den inte var oberoende och inte ens bekräftade det antal civila offer som de israeliska styrkornas aktioner hade förorsakat. Hamas å sin sida underlät att få till något som ens liknade en undersökning utan stod fast vid, trots alla bevis, att målet när de slumpvis avfyrade raketer och andra vapen in i israeliska civilpersoners områden endast hade varit militära installationer. Ärendet tas upp i FN:s råd för mänskliga rättigheter i mars 2011 för beslut om parterna ska få än mer tid på sig att ignorera de drabbades rättsanspråk eller om man ska överlämna fallet till internationella rättsorgan. 

Yttrandefrihet 

Yttrandefriheten som är en av rättigheternas hörnstenar, värdefull både i sig själv och för att den öppnar upp för andra rättigheter, inskränktes av regeringar över hela regionen. Så var även fallet för förenings- och mötesfriheten när stater hindrade framväxten av människorättsorganisationer och ett vitalt civilsamhälle samt ofta försökte förhindra att oliktänkande uttryckte sina åsikter offentligt.

De  som vågade höja sina röster mot regeringarna i Libyen, Saudiarabien och Syrien för att få större frihet eller för att försvara de mänskliga rättigheterna gjorde så med fara för sin egen säkerhet. I dessa och andra stater var aldrig förtryckarna - den utanför lagen agerande allsmäktiga säkerhetspolisen - långt borta. Regeringskritiker trakasserades och hotades, greps och frihetsberövades, och ibland torterades eller åtalades de och fängslades därefter på falska grunder både i syfte att tysta dem och som en varning till andra, djärva nog att höja sina röster. I Iran hängdes efter summariska rättegångar flera aktivister från etniska minoriteter som vedergällning för en väpnad attack som utfördes när de redan hade fängslats. I Syrien verkade det nationella advokatsamfundet ha pressats att samarbeta med myndigheterna när de fokuserade på och sedan uteslöt en ledande människorättsförsvarare som hade rapporterat från rättegångar i Syriens bristfälliga speciella säkerhetsdomstol. På Västbanken riktade den Fatahdominerade Palestinska myndigheten (PA) in sig på misstänkta anhängare av Hamas medan Hamas de facto-administration i Gaza på liknande sätt drog åt tumskruvarna på Fatah-anhängare. I Västsahara, som har varit under marockansk administration sedan 1975, fokuserade de marockanska myndigheterna på sahrawiska människorättsförsvarare och dem som förespråkade självstyre för människorna i området. I Bahrain tog regeringen fullständigt över kontrollen av en tongivande frivilligorganisation för mänskliga rättigheter efter att den hade talat offentligt om den påstådda tortyren av ledande medlemmar av Shiasamfundet som hade frihetsberövats i augusti och september.

Statliga myndigheter strävade efter att bibehålla kontrollen över det fria informationsflödet genom att använda både välkända och utnötta metoder, men de hade en stark utmanare i uppkomsten av och åtkomsten till sociala medier samt i en befolkning som blev mer och mer beslutsam att göra sin röst hörd. I Egypten, Syrien och i andra länder greps och frihetsberövades bloggare. I bland annat Iran och Tunisien blockerade regeringar tillgången till internet och stängde av telefonnätet för mobiler i sina ansträngningar att stävja protester. I Jemen fördes en framstående journalist bort på öppen gata och sattes därefter i förvar, och en mediedomstol fokuserade på förläggare och journalister som underlät att följa regeringens partilinje. I dessa länder liksom i andra delar av Mellanöstern och Nordafrika tillgrep regeringen åtal för förtal för att kyla ner debatten och avhålla journalister från att avslöja kränkningar av de mänskliga rättigheterna eller korruption inom det ledande skiktet. 

Protesterna i Tunisien visade dock att regeringar som förhindrade tillgången till internet eller som stängde av tillgången till mobilnät inte lyckades vidare väl. Ett ökande antal aktivister vände sig till sociala medier för att ligga steget före myndigheterna och för att publicera fällande bevis på statens övergrepp. Ett mycket positivt tecken under 2010 var att slaget om tillgången till information äntligen verkade vara till medborgaraktivistens fördel.

Bristande säkerhet för allmänheten

Tortyr och annan kränkande behandling av frihetsberövade var alltjämt kännetecknande för regionen. De drabbade var oftast politiskt misstänkta som sattes i förvar, ofta på hemliga platser där de utsattes för förhör och hölls isolerade veckor åt gången – eller till och med längre. Polisbrutalitet mot vanliga brottsmisstänkta grasserade också i Egypten och andra länder. När rättegångar hölls ignorerades rutinmässigt internationella normer för rättvisa rättegångar, speciellt i fall som inkluderade avvikande åsikter eller öppen opposition mot de styrande. 

I Iran fortsatte skenrättegångar mot personer som hade protesterat mot de officiella resultaten av 2009 års presidentval, vilket ledde till minst två avrättningar. I Saudiarabien fortsatte man att ställa människor misstänkta för brott mot statens säkerhet inför rätta bakom lyckta dörrar. I Egypten ställde man alltjämt politiska medborgaraktivister inför militära domstolar eller jourdomstolar enligt direktiv från landets president.

Egyptens 30-åriga interna undantagstillstånd förnyades igen i maj av ett medgörligt parlament. På samma sätt bibehöll regeringarna i Algeriet och Syrien långvariga undantagstillstånd under vilka säkerhetsstyrkorna – precis som i Egypten – utrustades med extraordinära befogenheter att gripa och frihetsberöva människor. Dessa befogenheter användes för att förtrycka legitim politisk verksamhet och andra uttryck för mänskliga rättigheter.

Dödsstraffet  

Åtskilliga regeringar behöll dödsstraffet och använde det i stor utsträckning, liksom som andra grymma bestraffningar som stympning och spöstraff. Med tanke på den ömsesidiga motviljan mellan ledarna och regeringarna var det verkligen ironiskt att Gulfens tvillingsupermakter Iran och Saudiarabien stod så enade i sin fortsatta nit att använda dödsstraff och andra grymma bestraffningsmetoder med hänvisning till sharialagar men som användes på ett sätt som ofta tydde på en mer cynisk, politisk bevekelsegrund. Så var speciellt fallet i Iran, där myndigheterna utförde fler avrättningar än i något annat land bortsett från Kina, och med ett tydligt uppsåt att utöva skräckvälde. Cirka 252 avrättningar registrerades i Iran men det korrekta antalet kan ha varit mycket högre. Den planerade steningen till döds mot Sakineh Mohammadi Ashtiani skapade en så stor internationell våg av avsky att hon fortfarande var vid liv vid årets slut. Hennes framtid var dock osäker eftersom flera iranska myndigheter förvrängde lagen för att söka rättfärdiga avrättning av henne. Ilskan som hennes fall gav upphov till både nationellt och internationellt var ett tydligt tecken på vilken slagkraft en internationell folkopinion kan ha då det gäller att förhindra ett allvarligt brott mot de mänskliga rättigheterna.

I Saudiarabien avrättades minst 27 fångar. Trots allt var detta en tydlig minskning jämfört med de föregående två åren och förhoppningsvis ett steg i riktning mot en långtgående, positiv trend även om det inte alls kunde säkerställas. Hårdföra regeringar fortsatte att genomföra avrättningar i Egypten, Irak, Libyen, Syrien och Jemen, och Hamas avrättade fem personer i Gaza. Dessa handlingar tycktes alltmer bryta mot den världsvida trenden att överge detta det grymmaste uttryck av statligt våld – en trend som speglades i det fortsatta moratoriet mot avrättningar i Maghrebstaterna samt Jordanien och Libanon. 

Bostads- och levnadsförhållanden

För de 1,5 miljoner palestinier som lever på den överbefolkade Gazaremsan innebar 2010 ännu ett år av extremt svåra förhållanden under en israelisk militärblockad som innebar kollektiv bestraffning, ett brott mot internationell rätt, och effektivt stängde in dem i den lilla, krigshärjade enklaven. Två gånger aviserade Israel en viss lättnad av blockaden, men det hade liten effekt. Ungefär 80 procent av människorna i Gaza var fortfarande hänvisade till internationella humanitära insatser och matleveranser för sin överlevnad. 

På andra håll i regionen utarmades många samhällen när den globala lågkonjunkturen sjönk djupt, förvärrad av brist på infrastruktur och annan tillväxt, tjänstemäns korruption och uppenbart vanstyre. Detta avspeglades i hög arbetslöshet, speciellt bland de unga, som förstärkte känslan av marginalisering och höjde kraven på förändring – de bakomliggande krafterna i det tunisiska upproret i december. Ofta var det samhällets marginaliserade människor som fick erfara vad polisbrutalitet eller myndigheternas likgiltighet innebar.

I Egypten anordnade arbetare och andra fortsatta protester mot stigande levnadskostnader och krävde bättre löner och arbetsförhållanden. Bland de miljontals människor som levde i landets växande slumområden riskerade tusentals människor i Kairo tvångsvräkningar från områden som klassats som ”otrygga” eller på grund av att deras kåkstäder hade öronmärkts för utveckling och statushöjning. Alldeles för sällan rådfrågade man i förväg de människor som skulle flyttas eller gav dem en röst i myndighetsbeslut om förflyttningen av dem, och vissa blev hemlösa. De myndigheter vilkas ansvar det är att upprätthålla och respektera dessa människors mänskliga rättigheter behandlade dem som om de inte hade några rättigheter alls.

Diskriminering 

Kvinnors och flickors status förbättrades mycket lite under året - över hela regionen var de fortfarande diskriminerade och utsatta för våld, även inom familjen. Män fortsatte att genom familjerätten vara överordnade i frågor om giftermål, skilsmässa, vårdnad av barn samt arvsrätt, och som en konsekvens därav hade kvinnor fortfarande sämre status enligt straffrätten. I mer traditionella områden var flickor speciellt utsatta genom tidiga tvångsäktenskap, och kvinnor som utmanade den strikta klädkoden eller av sina manliga släktingar uppfattades som avvikande i fråga om ”familjehedern” riskerade att utsättas för våldsam bestraffning och till och med att mördas av sina fäder, bröder, makar eller andra manliga släktingar. I alldeles för många fall undslapp dessa män som ropade på ”heder” helt eller delvis bestraffning för de våldsbrott som de begick mot kvinnliga medlemmar av sin familj. 

I stort sett alla kvinnor riskerade att utsättas för könsrelaterat våld men högst risk löpte de som gästarbetade som hembiträden. Dessa kvinnor kom oftast från fattiga länder och utvecklingsländer i Asien och Afrika, och arbetade i Gulf-området, Jordanien eller Libanon. De exkluderades oftast helt från lokala lagar om arbetsrätt, om sådana ens existerade, och var trefaldigt utsatta – som utlänningar, migranter och som just kvinnor – för utnyttjande och övergrepp, även sexuellt och annat våld, av sina arbetsgivare. Två av de mest skakande fallen som uppdagades 2010 gällde kvinnor anställda som hembiträden i det oljerika Saudiarabien: det ena var en lankesisk kvinna som uppgav att hennes arbetsgivare hade drivit in mer än 20 spikar i hennes händer, ben och huvud när hon klagade på att hon hade för mycket arbete. Det andra gällde en indonesisk kvinna som skars i ansiktet med en sax, brändes med ett strykjärn och misshandlades så svårt att hon behövde läkarvård.

Migranter från Afrika söder om Sahara som tog sig till Nordafrika i hopp om att finna arbete eller ta sig vidare till Europa utsattes för godtyckliga gripanden och fängsligt förvar eller deportering. Även flyktingar och asylsökande riskerade denna behandling. I Egypten fortsatte gränsvakter att skjuta migranter som försökte korsa landets gräns till Israel, och dödade minst 30 människor. I Libyen förvarades tusentals förmodade irreguljära migranter – även flyktingar och asylsökande – i svårt överfyllda och ohygieniska fångläger där de utsattes för sedvanliga övergrepp som ibland eskalerade till tortyr. 

Medlemmar av etniska och religiösa minoriteter utsattes också för diskriminering, som i Iran, eller gjordes till måltavlor för väpnade gruppers attacker som i Irak. I Egypten angreps koptiska kristna. I Libanon fortsatte palestinska flyktingar att stängas ute från flera yrken och hindrades att åtnjuta andra grundläggande rättigheter. I Syrien diskriminerades alltjämt kurder för sitt språk och sina kulturella uttryck. Livet i regionen var hårt, speciellt för migranter, flyktingar och medlemmar av minoritetsgrupper. 

Rättvisa och straffrihet 

Den långvariga sannings- och försoningsprocess som under högtidliga former påbörjades 2004 i Marocko och Västsahara fortsatte att gå med snigelfart och göra människor besvikna. Det var redan från början uppenbart att man i processen underlät att se till att rättvisa skulle skipas för att gottgöra de grova övergrepp som regeringsstyrkor hade begått mellan 1956 och 1999. I praktiken misslyckades man till och med att få fram sanningen om vad som hade skett med de människor som försvann eller som fick utstå andra grova övergrepp. De marockanska myndigheterna visade dessutom inga tecken på att genomföra de omfattande rättsliga och institutionella reformer som processen var avsedd att leda till, eller att hålla säkerhetsstyrkorna ansvariga enligt lagen samt få bukt med användandet av frihetsberövande på hemliga platser och tortyr. Som en illustration av detta misslyckande kom det under 2010 nya rapporter om att Marockos hemliga polis torterat misstänkta personer.

Arbetet vid den särskilda tribunalen för Libanon, STL, vållade samtidigt en politisk storm som hotade koalitionsregeringen ledd av den avlidne ministern Rafic Hariris son. Tribunalen hade inrättats under FN:s beskydd i efterdyningarna av mordet på Libanons förre premiärminister Rafic Hariri 2005, Läget blev än mer spänt efter rapporter om att STL planerade att väcka åtal mot flera medlemmar av Hizbollah, Libanons mäktigaste politiska grupp och en partner i koalitionsregeringen, vilket gjorde att Hizbollah anklagade STL för att drivas av politiska motiv. Vid slutet av 2010 hade alla fakta ännu inte kommit fram, men det var svårt att dra någon annan slutsats än den att STL redan från starten hade utövat selektiv rättvisa. Dess mandat och rättskipningsområde var begränsat och innefattade endast mordet på Hariri och några attacker relaterade till detta. Få eller inga initiativ har tagits av någon libanesisk regering att undersöka de tusentals försvinnanden, bortföranden, mord och andra övergrepp som begicks under det bittra femtonåriga inbördeskriget som tog slut 1990. Man har inte ens på ett tillräckligt sätt skyddat massgravar trots de enträgna vädjandena från de nu åldrande släktingarna till de tusentals försvunna. Arvet från denna den mörkaste perioden i Libanons moderna historia måste alltjämt hanteras. Som en påminnelse om detta samlas varje dag en grupp människor under tystnad i en av Beiruts parker med kära och gulnande fotografier i sina händer av för länge sedan förlorade men ännu inte glömda anhöriga, för att ställa frågan vad som hände dem och var deras kvarlevor finns. Det är en gripande syn. Tyvärr har det efter 20 år fortfarande inte framförts några krav från FN:s säkerhetsråd och ej heller några tydliga internationella påtryckningar för att förse dem med svaren som de rätteligen borde ha fått.  

Mellanöstern - Nordafrikaavsnittet som PDF