FN:s kvinnokommission
Uppdaterad lördag 13 mars 2010.

Onsdag 10 mars

Mötet är inne på sin andra vecka. Det är min sista dag i New York och nu händer det. I ett av de större seminarierummen börjar kvinnorna att bua och överrösta mannen ur publiken som står där framme. Han är från Nigeria och har just hållit en lång harang om att de enda som behövs för att stoppa mödradödligheten är ett utbyggt sjukvårdssystem. Så varför allt detta prat om sexuella och reproduktiva rättigheter, osäkra aborter, könsdiskriminering...

De församlade - kvinnor från världens alla hörn - protesterar, det känns i hela rummet att nu har de fått nog. Nej, inte de. Vi. Gång efter annan har vi under veckan hört hur kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter avfärdas. Och nu även på Amnestys seminarie Maternal mortality – Rights of critical concern, då frågestunden börjar.

Vi har just hört Alicia Yasim från Harvards universitet tala. Vi har lyssnat på Abola Akiyode Afolabi från Nigeria som beskrivit situationen i sitt eget och andra afrikanska länder. Carmen Barosso från International Planned Parenthood Federation, IPPF, har pekat på vad FN måste göra. Ana Christina González Veléz har, utifrån sina erfarenheter från sjukvårdssystemet i Colombia, reflekterat över vilka konkreta åtgärder och steg som staterna kan ta. Alla har på ett övertygande sätt klargjort varför det är nödvändig att integrera ett rättighetsperspektiv om mödradödligheten ska kunna minskas och varför kvinnor själva måste ha makten över sin sexualitet och reproduktion.

Jag kan inte stanna längre, jag har ett flyg att passa, så den nigerianska mannen gör det enda inlägg från publiken som jag hinner höra. Jag tänker att det inlägget på något sätt summerar veckan: attackerna på kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter, som tagit sig många olika uttryck och skepnader under dessa dagar. Det har varit välfriserade leende amerikanska damer som stått utanför så gott som varenda seminarie om SRHR och delat ut "information" eller bjudit in till seminarier om sexualundervisningens skadliga inverkan på ungdomar. Det har hållits ett förfärligt jippo i plenisalen om moderskapet och "familjebaserade lösningar på världsproblemen". Man åberopar religion, eller kultur eller familjens överlevnad - och oftast alltihop på en och samma gång.

Men så på vägen till flygplatsen minns jag kvinnorättsförsvararen från Ache som beskrev hur de nya "morallagarna" som infördes förra året påverkar kvinnor. Jag tänker på de afganska kvinnornas kamp för att få delta i fredsprocessen och i internationella konferenser om Afghanistans framtid. Jag minns de latinamerikanska och afrikanska kvinnorna som beskrivit hur unga flickor och kvinnor nekas sina sexuella och reproduktiva rättigheter med förödande konsekvenser för deras liv. Och hur våldutsatta kvinnor nekas rättvisa, skydd och stöd i länder som Uganda, Kambodja och USA. Alla dem jag hört berätta, alla dem jag träffat som varje dag jobbar för att förbättra kvinnors situation. Fantastiska möten med kvinnor som gett mig ny kunskap och fyllt mig med energi.

Det är ju de som borde tala där inne i plenisalen, i FN-skrapan på andra sidan gatan där det officiella mötet hålls. Det är där deras röster, erfarenheter, kunskaper och aktörskap borde få genomslag - inte minst i den deklaration om mödradödlighet som man just nu förhandlar om. Visst, det är naivt tänkt. Jag vet ju – och har nu sett med egna ögon – att det inte är så det funkar. Men tänk om?

Det var något som etsade sig fast, något som en kvinna sa under ett av alla dessa seminarier: ”Hur ska vi leva utan utopier? Och vad gör vi här om vi inte tror på dem? Om vi inte längre tror att vi har makt att förändra!”

Tisdag 9 mars

Klockan har just passerat midnatt här i New York och jag måste skriva lite mer om vad som hände under internationella kvinnodagen.

Human Rights Watch (HRW) arrangerade ett jättespännande seminarium om "Accountability for Violations of Women's Human Rights".Sarah Tofte, som utrett rättsväsendets hantering av våldtäkt i USA konstaterade att de flesta våldtäktärenden inte tar sig förbi den initiala polisanmälningen. Hon menade att ett avgörande hinder är de attityder och myter som omger våldtäkt. De första frågor som ställs fokuserar nästan alltid på offrets trovärdighet: hade hon druckit alkohol, hur var hon klädd, osv. Bara om hon klarar att passera dessa frågor kommer ärendet över tröskeln och blir föremål för en utredning. Polisen har en föreställning om att många sexualbrottsoffer ljuger och man tycks fortfarande ha överfallsvåldtäkter som måttstock för vad som är att betrakta som en "riktig" våldtäkt. Det ska gärna vara en okänd förövare som bryter sig in i kvinnans hem.

- Det är svårt att anklaga landets ledare för bristande vilja när de hela tiden säger " I care, I care, I care", men sanningen är att de inte gör något åt problemet, menade Tofte. Politikerna tvekar att ta sig an polisen eftersom de vill visa att de är "tough on crime" - och då är de beroende av polisens stöd.

Varje år polisanmäler över 200 000 personer i USA att de utsatts för våldtäkt, enligt HRW:s rapport. På en fråga från publiken om det skulle göra någon skillnad om USA ratificerade konventionen om avskaffandet av all slags diskriminering av kvinnor, CEDAW, svarade Sarah Tofte: "It wouldn't hurt", men menade samtidigt att USA ratificerat flera andra konventioner som man inte lever upp till.


Jag sitter på golvet och lyssnar till Human Rights Watch fullsatta seminarium

Sexuella och reproduktiva rättigheter - en ständig dragkamp
På eftermiddagen lyckades jag ta mig in i plenisalen där det officiella mötet hålls. Efter ett tag började jag undra vart jag hamnat. Det pratades på längden och tvären om mödraskapet och familjebaserade lösningar på världsproblem. Den ena efter den andra i panelen hävdade att kvinnan blir mor i samma ögonblick som hon blir gravid - vilket mottogs av applåder från många håll. Jag kollade runt i rummet och där satt de ju, ländernas delegationer. Vad var det fråga om?

Det visade sig vara ett sidoevent som arrangerades av Irans, Qatars, Santa Lucias och Syriens permanenta FN-sändebud, i samarbete med bland annat Family Watch International. Man ville högtidlighålla internationella kvinnodagen genom att bjuda in talare som ordförande för en afrikansk paraplyorganisation som representerade 20 pro-life och pro-family organisationer. På läktaren där jag satt började man dela ut foldrar om "myter" gällande osäkra aborter och mödradödlighet.

Det är väl ingen nyhet precis att sexuella och reproduktiva rättigheter är en krutdurk och ständig dragkamp i FN-sammanhang. Även i NGO-forumet hålls seminarier om exempelvis sexualundervisningens skadliga inverkan. Återigen arrangerat av Family Watch International, som på sin hemsida vänder sig mot att FN framställer "familjens sammanbrott som en triumf för mänskliga rättigheter", när familjen istället borde skyddas från "hot såsom samkönade äktenskap, abort, autonoma rättigheter för barn som undergräver föräldrars rättigheter, radikala "sexuella rättigheter", nedsvärtandet av religionen, moderskapet och andra grundläggande familjevärden".

Jag skyndade tillbaka till NGO-forumet för att lyssna till den afghanistanska kvinnorättsaktivisten Afifa Azim, grundare av Afghan Women's Network och hennes envisa och riskfyllda kamp för kvinnors rättigheter. Det är var ju trots allt internationella kvinnodagen!


Afifa Azim, Afghan Women's network

Min tanke går ikväll till alla Amnestygrupper och medlemmar som varit ute på stan i Sverige: jag hoppas att ni haft en fin 8 mars. Och att MÅNGA människor velat skriva under uppropet till svenska regeringen om att ta krafttag mot våldtäkt.

Måndag 8 mars: Internationella kvinnodagen

Det är något speciellt att få sitta i rum och seminarier tillsammans med kvinnor från hela världen en dag som denna. Jag tänker på det engagemang, de resurser och den tid som de tusentals tillresta lägger ner för att förbättra situationen för kvinnor världen över. Desto viktigare då att möten som detta blir meningsfulla och inkluderande. Men jag frågar mig om de verkligen är det?

Varje morgon hålls en briefing för NGO:s där man bland annat får veta hur processen och förhandlingarna i Kvinnokommissionen avlöper och vad som händer under dagen. På mötet i morse vädrades skarp kritik och frustration över hur årets möte i Kvinnokommissionen (CSW) fungerat och organiserats.

-Vi vet inte vad vi ska göra, sa en kvinna från Nepal. Vad kan jag ta med mig hem från det här mötet? Vi har lagt ned så mycket pengar och tid för att komma hit. Är det verkligen värt det? Vi står i köer men får inga biljetter. Det finns så lite utrymme för oss här.

- Informationen till oss har varit under all kritik, sa en kvinna från Kanada. Vi vet mycket lite om vad som händer och har ingen reell möjlighet att delta.

Eftersom jag inte varit med på CSW tidigare har jag inget att jämföra med men jag har förstått att årets CSW tampas med särskilt stora problem eftersom FN:byggnaden håller på att renoveras, vilket skapar brist på utrymme. Det innebär också att de seminarier och mötet som arrangeras av NGO:s inte hålls på samma ställe som de som organiseras av medlemsstater. Kontakten mellan NGO:s och ländernas delegationer försvåras eller uteblir helt. Det i sin tur betyder att frivilligorganisationer har få möjligheter att påverka på plats. Det gäller särskilt för små kvinnoorganisationer som inte har ett kontor och anställda på plats i New York - och de utgör sannolikt en majoritet av alla dem som är här.

Det här tangerade också det seminarium som bland annat Amnesty UK arrangerade i lördags, A post-MDG World - What do women want? En panel med fyra kvinnor gav sina olika perspektiv om vad som hänt sedan Pekingplattformen antogs för 15 år sedan, hur millenniemålen implementerats, utmaningar för den globala kvinnorörelsen i framtiden och vad ett människorättsperspektiv kan bidra med.


Amnestys side event What do women want?

Flera i panlen berörde frågan om kvinnors deltagande och menade att många misslyckanden, exempelvis vad gäller millenniemålen och Pekingplattformen beror på att kvinnorörelsen och civilsamhället hållits utanför själva genomförandet och uppföljningen. En annan i panelen frågade sig när kvinnor bör delta och i vad? Att delta tar tid, energi och resurser och man måste fundera på om det är meningsfullt när kvinnoorganistioner konsekvent marginaliseras och inte får reellt inflytande. Kanske är det en bättre strategi för kvinnorörelsen att ge sig tillbaka ut på gatorna istället, bli mer aktivistisk och föra mer "oljud". Eller åtminstonde att göra både och.

En annan kvinna i panelen underströk hur det framtida arbetet för kvinnors rättigheter kräver ännu bättre mobilisering och organisering eftersom många samhällen har förändrats och religiös fundamentalism har brett ut sig under de 15 år som gått. Risken är att de strategier som kommer efter millenniemålen är än mer begränsade vad gäller kvinnors rättigheter.

En annan kvinna i panelen, som kom från Zambia, menade att Pekingplattformen bettyt mycket lite för de afrikanska kvinnor som lever i djup fattigdom, som ägnar timmar åt att samla ved och vatten, som fortfarande löper stor risk att dö i mödradödlighet.
-Vi måste se att kvinnor lever under vitt skilda villkor och att millenniemålen betyder olika saker för kvinnor i Benin, New York och Brasilien, menade hon.

Alla i panelen tycktes vara eniga om att sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter är helt centrala för att kvinnors villkor alls ska kunna förbättras.
-Kvinnors kroppar är fortfarande ett ockuperat territorium, hävdade flera i panelen. Vi kan aldrig nå millenniemål 5 ( om att minska mödradödligheten) under dessa omständigheter. Vi måste stärka sekularismen och hävda vår rätt att leva fria från andras religiösa tro.

Alla var eniga om att de strategier som kommer efter millenniemålen 2015 måste genomsyras av ett starkt rättighetsperspektiv. En ställde dock frågan om det verkligen går att använda millenniemålen för att nå och uppfylla kvinnors rättigheter, när de mänskliga rättigheterna är så mycket mer progressiva än millenniemålen.

Lördag 6 mars

Amnestys seminarium igår om Obstacles to justice for sexual violence, obstacles to women's rights var mycket välbesökt. Folk fick stå upp när stolarna tog slut.

Det var mycket intressant att lyssna på de övriga i panelen och man kan konstatera att oavsett vilket land vi talar om så står  könsdiskriminerande  attityder och stereotypa föreställningar om kvinnors sexualitet i vägen för våldtagna flickors och kvinnors möjlighet att få rättvisa.

Vichuta Ly från Legal Support for Children and Women pratade bland annat om att i Kambodja kopplas våldtäkt till kvinnans oskuld. Har hon "förlorat" den redan före våldtäkten så betraktas inte övergreppet som riktig våldtäkt. Ofta gör familjerna upp om saken utan att blanda in rättsväsendet och förövaren köper sig fri. Det händer också att kvinnan tvingas gifta sig med sin förövare. Det sexuella våldet mot kvinnor är utbrett och möjligheten för offren att få rättvisa är i det närmaste obefintlig.


Vichuta är en av de personer som Amnesty intervjuat för den rapport om sexuellt våld i Kambodja som släpps på måndag.

Tina Musuya från Center for Domestic Violence Prevention i Uganda berättade om hur könsbaserat våld mot kvinnor bagatelliseras och ses som något kvinnor får stå ut med. Korruptionen gör också att den rättsliga hanteringen av sexualbrott sätts ur spel: polisen mutas för att inte agera.

De flesta av publikens frågor riktades till mig. Åhörarna uttryckte förvåning över att höra att våldtäkt är ett sådant utbrett problem i de nordiska länderna och att så få fall leder till åtal. En kvinna från UNIFEM från ett afrikanskt land ställde sig upp och sa:
-Vi har aldrig hört talas om det här, vi är chockade! Det här ska jag ta upp med era regeringar nästa gång jag träffar dem och fråga vad de tänker göra åt saken!


Panelen (från vänster): jag, Widney Brown (Amnnesty International, internationella sekretariatet), Vichuta Ly (Legal Support for Children and Women, Kambodja) Tina Musuya (Center for Domestic Violence Prevention,Uganda).

Fredag 5 mars

Klockan är sju på morgonen och jag har just varit och käkat en stadig frukost på det superamerikanska caféet The Morning Star. Det är som taget ur en film. Öppet dygnet runt och när jag kom dit vid sextiden gick den spansktalande ägaren och fyllde på kaffekopparna åt några trötta personer.

Om ett par timmar har vi veckans andra genomgång med Amnestys delegation där vi får uppdateringar från vår kollega som jobbar på Amnestys FN-kontor och planerar de kommande dagarna.

Idag ska vår nordiska rapport om våldtäkt presenteras - jag rapporterar senare om vårt side event. Ikväll, när det är klart, ska alla från Amnesty fira att vi genomfört en sex år lång kampanj för att stoppa våldet mot kvinnor!

Torsdag 4 mars

Dagens "snackis" här i New York handlar om FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och det intryck han gjort på dem som hörde honom igår. Av tradition invigs internationella kvinnodagen redan den 3 mars under kvinnokommissionens möte. Många jag pratat med menar att han har ett påtagligt  engagemang för kvinnors rättigheter, vilket avspeglades hans tal. Man är också imponerad av vad han åstadkommit inom själva FN-systemet: det talas om att antalet kvinnor på höga positioner ökat med 40 procent under hans tid. Nyligen tillsatte han ju en särskild representant för att bekämpa sexuellt våld mot kvinnor i väpnad konflikt och Margot Wallström utsågs till uppdraget. Ban Ki-moons budskap inför internationella kvinnodagen kan du se i det här videoklippet.

En fråga som Amnesty bevakar här på mötet är inrättandet av den nya enheten inom FN som ska säkerställa att arbetet för kvinnors rättigheter stärks och effektiviseras. Amnesty ingår i ett nätverk med över 300 kvinno- och MR-organisationer som driver den så kallade GEAR-kampanjen (The Gender Equality Architecture Reform Campaign) som syftar till att förmå medlemsländerna (generalförsamlingen) att anta en resolution så att arbetet inom den nya enheten kommer igång. Vi samlar in namnunderskrifter på plats men petitionen finns också här. Läs mer och skriv på!

Så vad händer i övrigt? Ja, så här långt har omkring 45 länder hållit sina anföranden i kommissionen. Jag har ännu inte varit på någon av de där sessionerna, men fick en kopia på jämställdhetsminister Nyamko Sabunis tal när jag var på ett möte idag med den svenska delegationen. Talet sägs ha väckt uppmärksamhet. Könsbaserat våld och diskriminering i kulturens och religionens namn, det oacceptabla i att medlemmar av FN:s fredsbevarande styrkor köper eller på andra sätt skaffar sig sexuella relationer under sina uppdrag, rätten till sexualundervisning och säker, laglig abort var några av de frågor som Sabuni tog upp - och fick applåder för.  

Det är förbaskat svårt att få tillträde till de olika seminarierna och sessionerna. Inte så konstigt egentligen när omkring 8 000 (!!!) personer är registrerade till mötet och den största lokalen sägs rymma 600. Det här försvårar verkligen för NGO:s att delta på ett meningsfullt sätt. Den internationella fackföreningskonfederationen har skrivit ett öppet och upprört brev till Ban Ki-moon där de framför stark kritik mot att mötet organiserats på ett sätt som omöjliggör aktivt deltagande från medlemmar av det civila samhället.  

Själv ägnade jag mycket tid åt att försöka ta mig in på ett seminarium som anordnades av EU-kommissionen och Belgien, Spanien och Sverige, och som handlade om EU:s arbete mot våld mot kvinnor. Under det svenska ordförandeskapet sammanställdes en gemensam lägesrapport inför Beijing+15 om hur Pekingplattformen implementerats på EU-nivå och inom EU:s medlemsländer. Under seminariet redogjordes för den del som handlar om våld mot kvinnor (ett av de 12 områden som lyfts fram i Pekingplattformen).

Från EU-kommissionens sida flaggade man för att ett starkt uttalande om våld mot kvinnor är att vänta från Bryssel på måndag, den 8 mars. Uttalandet ska utgöra startpunkten för "a new approach" vad gäller EU:s agerande i dessa frågor. Tidigare har arbetet varit fragmentariskt men nu ska kommissionen ta fram en omfattande policy och man ser också över möjligheterna att harmonisera lagstiftningen gällande våld mot kvinnor på europeisk nivå. Jag funderar på om en sådan harmonisering är bra eller dålig? Vad kommer den att innefatta? Och vad det kan komma att innebära i praktiken?

Till sist kan jag berätta att vi försett den svenska delegationen med Amnestys synpunkter på den resolution om mödradödlighet som just nu är under förhandling. Resolutionen är ett initiativ från USA, Benin, Colombia, Ghana och Tanazania. Amnesty välkomnar initiativet förutsatt att det i slutändan tillför något utöver de som redan finns och inte underminerar den process som pågår i FN:s människorättsråd i Genève (se tex resolution 11/8 från juni 2009).

Lite spridda delar från en spretig men spännande dag. Nu är det kväll och jag håller på med de sista förberedelserna inför Amnestys första side event imorgon. Seminariet har titeln Obstacles to justice for sexual violence, obstacles to women's rights, och då ska jag presentera den nordiska rapporten om våldtäkt, Case Closed. (Den läggs snart ut på Amnestys hemsida). Mer om det imorgon!

Onsdag 3 mars

Min första dag på Kvinnokommissionens möte lider mot sitt slut och intrycken är många. Det har varit otroligt spännande om än lite förvirrande: det är inte helt lätt att få grepp om hur allting fungerar. I synnerhet är det en gåta hur man får biljetter till vissa av de seminarier som arrangeras. Utöver det officiella mötet i Kvinnokommissionen, håller olika medlemsstater egna arrangemang och till dessa måste man alltså ha biljett. Sverige höll ett seminarium idag om jämställdhet och sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR)  kopplat till millenniemålen, men Amnesty lyckades dessvärre inte få fatt i biljetter. Annars är just mödradödlighet och SRHR ett av de områden som är särskilt intressant för oss eftersom det direkt relaterar till vårt eget arbete.

Parallellt med Kvinnokommissionens möte och medlemsländernas arrangemang pågår en rad intressanta seminarier och workshops som NGO:s från hela världen organiserar. De flesta av dessa hålls tvärs över gatan från FN-skrapan. Här behövs inga biljetter, det räcker med att man är registrerad deltagare. Man måste vara ute i god tid för rummen fylls snabbt upp av kvinnorättsaktivister och NGO-folk.  Jag har suttit sex timmar i sträck och lyssnat på ett par seminarier om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

Det ena fokuserade på konsekvenserna av restriktiva abortlagstiftningar i flera latinamerikanska länder. Exempel från Colombia visade att även när abort är tillåtet så saknar flickor och kvinnor möjlighet att få tillgång till abort i praktiken. En representant från Catholics for choice beskrev hur de katolska biskoparna i USA inverkar på politiska processer och beslut som har med SRHR att göra i stängda möten och genom påtryckningar på  administrationen. Det gäller inte minst arbetet med den nya hälso- och sjukvårdsreformen. Att biskoparna på detta sätt försöker påtvinga sina åsikter om preventivmedel och abort på hela befolkningen slår hårdast mot fattiga kvinnor som måste förlita sig på staten när det gäller tillgång till hälso- och sjukvård. Enligt organisationens egna undersökningar motsätter sig en majoritet av landets katoliker att biskoparna alls är med och förhandlar om sjukvårdsreformen. En överväldigande majoritet, 84% , anser att abort ska vara tillåtet om graviditeten hotar kvinnans liv och 76% menar att flickor och kvinnor som blivit gravida till följd av våldtäkt/incest ska har rätt att få abort.

Kvällens sista seminarium handlade om hur kultur och religion används för att legitimera diskriminering och våld mot kvinnor och organiserades av The Global Campaign to stop stoning and killing of women. En panel av kvinnorättsförsvarare från bland annat Indonesien/Ache, Afghanistan, Malaysia, Nigeria och Sudan gav olika exempel på hur kultur och religion används för att legitimera våld mot kvinnor, inklusive stening och hedersmord. Flera av dem är så pass hotade att publiken ombads att inte fotografera under seminariet. Med i panelen fanns också tre av FN:s särskilda rapportörer; Rashida Manjoo (våld mot kvinnor), Philip Alston (utomrättsliga, summariska och godtyckliga avrättningar) samt Manfred Nowak (tortyr) som reflekterade kring kultur/religion och kvinnors  rättigheter och hur de själva tar upp dessa frågor i sitt arbete.

Utöver ett riktigt intressant seminarium, var det också ett kärt återseende med moderatorn, Edna Aquino, som tidigare jobbade på Amnestys internationella sekretariat i London, och som var en av "arkitekterna" bakom Amnesty globala kampanj Stoppa våldet mot kvinnor.

Tisdag 2 mars

Årets möte i FN:s kvinnokommission ägnas åt att följa upp hur världen genomfört den handlingsplan som antogs på FN:s fjärde kvinnokonferens i Peking 1995. Femton år har gått sedan  the Beijing Declaration and Platform for Action (Pekingplattformen) antogs av medlemsstaterna. Därmed gav världens regeringar uttryck för ett politiskt åtagande att  uppnå jämställdhet, utveckling och fred för alla kvinnor, samt att förverkliga flickors och kvinnors mänskliga rättigheter fullt ut. 

Var femte år sker en uppföljning av hur Pekingplattformen implementerats. När Kvinnokommissionens möte går av stapeln i New York, 1-12 mars 2010, samlas regeringsdelegationer och NGO:s från hela världen och jag ska blogga där i från. 

Katarina Bergehed, kampanjsamordnare.

Läs mer om konferensen här...