SYDAFRIKA: HIV-smittade kvinnor på landsbygden utsätts för människorättskränkningar

Agera nu! Skicka brev till transportministern (nytt brev 8 december 2009)

”Jag är längst ner på stegen.”
"Vi lever i skräck. Det finns inget vi kan göra för att skydda oss själva.”
Vittnesmål till Amnesty från HIV-smittad 24-årig kvinna som utsatts för våldtäkt.

Hiv-epidemin i Sydafrika är ett mycket allvarligt problem: omkring 5,5 miljoner sydafrikaner är hivsmittade, varav 55% är kvinnor. UNAIDS, FN:s samlade program för hiv/aids-insatser, uppskattade att antalet dödsfall i aids i Sydafrika uppgick till 320 000 under år 2006. År 2005 var omkring 16-19 % av befolkningen mellan 15-49 år smittad. Sydafrika är därmed det land i världen som har det största antalet hivsmittade personer.

Epidemin började under en period av extremt våld från statens sida, en period som präglades av politiskt förtryck och apartheid. Hiv-epidemin fortsatte sedan att utvecklas medan man i landet var upptagen med att avskaffa apartheidsystemet.

När Sydafrika år 1996 antog en ny konstitution var rätten till hälsa utan diskriminering av något slag, en av de rättigheter som lades fast i grundlagen. Men trots att andelen hivsmittade stadigt ökat under de senaste tio åren har regeringens insatser för att hantera epidemin i Sydafrika varit långsamma och splittrade, till följd av politiska meningsskiljaktigheter. Idag finns dock en större politisk enighet. Det finns ett samförstånd mellan regeringen, organisationer i det civila samhället, hälso- och sjukvården och människor som själva lever med hiv om behovet av att samverka för att möjliggöra förebyggande arbete, behandling och vård, samt säkerställa att vården blir åtkomlig för alla.

HIV-epidemins kvinnliga ansikte
Kvinnor drabbas särskilt av hiv och aids. Enligt UNAIDS är en tilltagande ”feminisering” det mest utmärkande för hur epidemin nu utvecklas. Antalet nya fall av hiv-smitta bland kvinnor ökar, samtidigt som den generella spridningen planar ut.

Kvinnor i Sydafrika, särskilt de svarta kvinnorna, drabbas oproportionerligt av fattigdom och hiv-epidemin. Enligt uppgifter från landets hälsominister från november 2009, är i genomsnitt närmare 30 procent av alla kvinnor som går på mödrahälsokontroller hivsmittade. I vissa områden är så många som 45 procent smittade. Antalet smittade kvinnor mellan 15-34 år är två till fyra gånger så många som män i samma ålder. Diskriminering mot kvinnor är en viktig förklaring till epidemins ”kvinnliga ansikte”.

HIV och könsbaserat våld mot kvinnor
Problemet med sexuellt våld och andra former av könsbaserat våld mot kvinnor är mycket omfattande i Sydafrika. I december 2007 ändrades och utvidgades sexualbrottslagen, något som kvinno- och människorättsgrupper arbetat för i mer än 10 år. Definitionen av våldtäkt är numera könsneutral och omfattar alla former av ”sexuell penetration” utan samtycke, dvs vaginal, anal, eller oral penetration med kroppsdel eller föremål.

De förebyggande åtgärderna och stödet till brottsoffren och vittnen är dock mindre omfattande än vad kvinno- och människorättsgrupperna krävt. Brottsutredningar kring våldtäkt och omhändertagandet av våldtagna kvinnor är ofta bristfälliga.

Risken att smittas med hiv vid våldtäkt är påtaglig och ökar ytterligare om våldtäkten begås av flera gärningsmän eller om kvinnan får skador eller sår i underlivet. Risken att smittas av sin partner är också stor i ett förhållande där mannen inte använder kondom och har andra sexuella kontakter. Många kvinnor har av olika skäl svårt att kräva säkert sex. Det gäller i synnerhet de kvinnor som är ekonomiskt, socialt eller kulturellt beroende av mannen eller hans familj, och/eller kvinnor som riskerar att utsättas för olika former av våld som ett resultat av att de föreslagit användandet av kondom. Mönstren av diskriminering leder också till att kvinnor riskerar att utsättas för våld och andra kränkningar, eller att överges av sin partner när de hiv-testar sig eller berättar att de är smittade.

Situationen på landsbygden
I spåren av apartheidsystemet finns fortfarande många underutvecklade landsbygdsområden, där fattigdom, arbetslöshet, könsdiskriminering och våld mot kvinnor utgör ett mycket stort problem. Kvinnorna i dessa områden lever ofta under mycket svåra förhållanden och är de mest utsatta också vad gäller risken att smittas med hiv.

Sedan 2004 finns bromsmediciner i den allmänna sjukvården i Sydafrika, men långt ifrån alla behövande får tillgång till dem. I april 2007 antogs en strategisk plan som är en överenskommelse mellan regeringen, sjukvården och andra aktörer. Syftet är att undanröja hinder för förebyggande åtgärder och behandling av HIV, samt att ge alla tillgång till sjukvård och därmed uppfylla rätten till hälsa.

Kostnadsfria bromsmediciner, behandling, vård och stöd tillhandahålls främst av sjukhus och inte genom primärvådens kliniker. Sjukhusen är under ett enormt tryck. Transportkostnaderna för att ta sig till sjukhusen är höga i relation till människors inkomst, i synnerhet för de hivsmittade kvinnor som lever på landsbygden. Fattigdomen utgör ett hinder och det är vanligt att kvinnorna inte kan söka vård då de saknar pengar till bussbiljetten - även om vården i sig är kostnadsfri. Det leder till att de har särskilt svårt att påbörja och fortsätta den nödvändiga behandlingen under sjukvårdens översyn.
Många kvinnor har inte heller tillräckligt med mat, vilket är mycket viktigt för att de ska kunna klara av bromsmedicinernas biverkningar. Kvinnors låga sociala status förvärrar problemet med fattigdom eftersom det leder till att de inte alltid får sin beskärda del av familjens begränsade resurser.

Amnestys rapport bygger på vittnesmål från 37 kvinnor som lever på landsbygden i Sydafrika och som i varierande grad varit utsatta för våld av en närstående partner eller av okända förövare. Deras levnadsförhållanden präglas av fattigdom och hög arbetslöshet, och de lever antingen med HIV, eller löper stor risk att bli smittade. Även om deras berättelser är sinsemellan olika, tydliggör deras vittnesmål ett mönster och gemensamma hinder för möjligheten att verkligen ta del av sin rätt till hälsa. Könsbaserat våld, diskriminering och könsstereotyper samt ekonomisk marginalisering och fattigdom är sådant som samtliga kvinnor vittnar om. De för en kamp för att kunna hålla kontakt med sjukvården, sköta eventuell hiv-behandling och klara familjens överlevnad.

Behandling av HIV
Hiv är ett virus som smittar med blod och vid sexuell kontakt, samt kan överföras från mor till barn vid graviditet, förlossning och amning. Viruset påverkar immunförsvaret, och utan behandling utvecklar den smittade så småningom aids, som är ett tillstånd då kroppen inte kan försvara sig mot andra infektioner, vilket så småningom leder till döden.
Det finns inget botemedel eller vaccin mot hiv. Infektionen kan behandlas med ”bromsmediciner” som hindrar virusets framfart. Behandlingen är livslång och det krävs att man är mycket noga med medicinering och provtagning. Om en hivsmittad gravid kvinna får behandling under senare delen av graviditeten, har barnet goda chanser att inte bli smittat. Vid smittrisk, till exempel vid våldtäkt, ska bromsmediciner sättas in inom 72 timmar, och ätas i en månad. Det minskar risken att bli smittad.
Enligt Nationella hälsodepartementets policy ska alla våldtäktsoffer få vård och behandling samt en rättsmedicinsk undersökning om de samtycker till det, genom den offentliga sjukvården försorg. Policyn anger också att de som överlevt en våldtäkt ska erbjudas HIV-test (inklusive rådgivning före testet). Om testet är negativt och om kvinnan når sjukvården inom 72 timmar efter våldtäkten, ska hon erbjudas förebyggande bromsmediciner mot HIV, samt annan vård, behandling och uppföljning.

Amnestys rapport visar på svårigheter för kvinnor att nå vården i tid då den inte finns tillgänglig i deras område. Andra kvinnor har inte kunnat fullfölja sin behandling och medicinering under den tid som krävs, på grund av avståndet och transportkostnader. Behovet av ytterligare hälsocenter på landsbygden är särskilt stort i de områden som, enligt polismyndigheten, har störst antal rapporterade våldtäkter.

Rätten till hälsa
Kvinnors rätt till högsta möjliga uppnåeliga hälsa hindras enligt Amnesty bland annat av :

avsaknaden av en tryggad inkomst som påverkar kvinnors möjlighet att få tillgång till hälsovård och mat, även om olika statliga bidrag och förnödenheter lindrar de värsta effekterna
avsaknaden av pålitliga transporter som kvinnorna har råd med och som möjliggör att de snabbt kan nå hälso- och sjukvården
begränsad tillgång på utbyggd HIV-behandling på landsbygden samt brist på personal
könsdiskriminering och könsrelaterat våld mot kvinnor
andra typer av diskriminering av kvinnor och social stigmatisering som är kopplat till HIV/AIDS och som hindrar kvinnors möjlighet att fatta de bästa besluten gällande den egna hälsan, såsom att tillämpa säkert sex, att HIV-testa sig osv.
hinder vad gäller kvinnors tillgång till rättsväsendet samt brister i polisens agerande när det gäller våld mot kvinnor, i synnerhet på landsbygden
avsaknaden av information och bristen på skyddat boende för våldsutsatta kvinnor

Amnesty kräver bland annat:

att regeringen ser till att varje underdistrikt i landet har minst ett hälsocenter som ger förebyggande HIV-behandling samt övrig vård och behandling till våldtagna kvinnor.
att regeringen ser till att minst två poliser på varje polisstation har nödvändig kunskap och utbildning och yrkeskunnande, samt kunskap om deras människorättsliga skyldigheter gentemot kvinnor som anmäler sexuellt våld och andra former av könsrelaterat våld.
att kostnader för transport skyndsamt åtgärdas, så de inte hindrar kvinnor med HIV och AIDS på landsbygden att nå sjukvården. Det kan exempelvis ske genom ett system med subventionerade eller kostnadsfria transporter eller någon form av garanti som täcker transportkostnaderna för patienten.

Läs Amnestys rapport

Innehållsförteckning: